Nu har han vunnit allt. Allt, allt, allt, den fantastiske Novak Djokovic. Foto: AFP.

Djokovic mästare – Den största har nu vunnit allt

Ni vet det här uttrycket om att när man är riktigt kissnödig när det är kallt ute så kan det vara en kortsiktigt bra idé att släppa på. Det blir blir varmt i början. Sen blir det kanske lite mindre bra.

Det borde finnas en inverterad variant på det där också. Kanske det gör. Det finns väl något i stil med ”det är bara att dra av plåstret”. Och att man då menar ett plåster som sitter riktigt dåligt till, gärna typ i håret. Det gör skitont att dra av det, men sen är det skönare att vara av med det.

Svängigt för mig kring Djokovic

Precis så tänkte jag igår när Novak Djokovic stod för en helt otrolig insats och besegrade Carlos Alcaraz i OS-finalen. Kortsiktigt, jag hejade ju på Alcaraz. Jag hejar väldigt sällan på Djokovic numera. Det fanns en tid då han kanske var den jag oftast hejade på. Jag brann för att förklara att han var den som egentligen var bäst, och att han skulle gå ikapp och förbi Roger Federer och Rafael Nadal som den största och bästa tennisspelaren någonsin. Från att jag tidigt under hans karriär i princip aldrig hejat på honom. Det har varit stora svängningar för min del med Djokovic och det som var brytpunkten nu på senare år var väl under pandemin. När han visade lite av sitt riktiga ansikte kanske och släppte fram alla sina lätt märkliga åsikter om det ena och det andra. Och när han kom till Australian Open med fejkade bevis på att han var vaccinerad, där och då var det väl ridå för min del. Man får tycka vad man vill om vad som helst, men Djokovic började vara utåtagerande om sina som jag såg det dumheter, och där blev det lite ridå för min del.

Men det där ligger flera år tillbaka i tiden. Jag tycker väl kanske att Djokovic inte imponerat på uppförandeplanet sen dess heller. Han har mer och mer blivit konfrontativ även om det faktum att relativt få har honom som sin favoritspelare. Han har inte nöjt sig med att alla numera tycker, och vet, att han är bäst. Han har velat bli mest älskad också. Men det där, det är ju lite grann något man förtjänar och Djokovic har nog en bit att gå innan han blir lika älskad som Nadal och i synnerhet Federer.

Allt det här är dock viktigt att inte blanda ihop.

Näe, jag gillar inte Djokovic som person. Han är väldigt olik mig och medan många andra idrottsmän är på ett sätt där man tänker, ”sådär hade ju jag velat vara”. Djokovic har ingenting sånt.

Djokovic är inte störst – Han är överlägset störst

Däremot. Som sagt. Man ska inte blanda ihop det. Inte blanda ihop det med hans förmåga att spela tennis. Att han är, inte tidernas bästa, utan tidernas överlägset bästa, och största, tennisspelare och där kommer vi till det här med att dra plåstret. Nej, jag ville inte att han skulle vinna matchen igår. Jag ville hellre se Alcaraz vinna OS-guld igår. Med betoning på igår. Redan idag tycker jag det känns rätt bra att det nu aldrig mer behöver vara någon diskussion. Inte förrän om tidigast 10 år skulle jag säga. Om vem som är den största inom den här sporten.

Djokovic har nu vunnit flest slams.

Han har vunnit alla mastersturnering. Minst två gånger. Av alla hans sjuka rekord kanske det är det allra sjukaste. Jag förstår inte hur det ens är möjligt.

Och nu har han också vunnit allt. Allt, allt, allt. Det sista han saknade var ett OS-guld och han plockade det genom att göra sin bästa match på…ja ni. Jag vet faktiskt inte ens när Djokovic gjorde en så bra match senast. Det är mer än ett år sen i alla fall. Kanske bra mycket längre än så. Mitt minne sträcker sig sällan så långt bak i tiden.

Längesen Alcaraz blev så tillbakapressad

Det var längesen jag såg Alcaraz bli så tillbakapressad som han blev igår. Och det intressanta där är väl att. Jag tycker det är otroligt märkligt, men många säger att Alcaraz har ett bra försvar. För han sätter ju några såna där spektakulära kontringar ibland, och så hamnar det på Facebook, och så tror folk att han är Nadal. Så är det inte. Alcaraz är inte någon vidare bra försvarsspelare. Han är ofta alldeles för offensiv, chansartad i sitt försvar och framför allt, han vill inte försvara sig. Tur då att han nästan aldrig behöver göra det, för ingen klarar av att pressa honom. Igår klarade Djokovic det, och Alcaraz, han gjorde en av de bättre försvarsmatcher jag sett honom göra. Så man skulle kunna säga att Djokovic igår vann finalen, trots att Alcaraz efter förutsättningarna gjorde det riktigt bra. Det är inte ofta Alcaraz förlorar matcher där han spelar mer eller mindre bra, så en helt otrolig insats av Djokovic att ändå klara av det.

Sen så, självklart. Djokovic visste att det här var sista chansen. Han är besatt av att visa saker för andra än honom själv. Och att han fick med sig OS-guldet här, det var liksom det sista folk kunde hålla emot honom. Nadal hade ett OS-guld i singel. Federer hade ett OS-guld i dubbel. Båda dessa har förstås också vunnit alla slams och det mesta annat. Det gick att argumentera för att det saknade OS-guldet gjorde att Djokovic inte kunde ses som störst. Sen var det givetvis helt felaktigt, men det gick. Nu går det inte. Det är inte ens en diskussion. Det går inte längre att argumentera för att någon annan spelare skulle vara större än honom och som sagt, det kommer dröja minst tio år, troligen mycket mer, innan det kan bli en argumentation igen.

Kan Djokovic nöja sig nu?

Han kommer aldrig få det han själv inte kan styra över. Att få lika många att älska honom som fallet är med vissa andra men som sagt. Man ska inte blanda ihop. Nej, det är inte så många som älskar Djokovic. De finns. Jag skulle säga att 10% av alla supertennisfans har honom som sin favorit. Antingen på grund av geografin, att de kommer från samma geografiska område som Djokovic. Eller självklart också, det finns ju ganska många som samtycker med Djokovic åsikter kring samhället, och som tycker att det är helt rätt av honom att uppträda som han gör på tennisbanan. Så nej, jag säger inte att ingen tycker om honom, långt därifrån, men en rekommendation för honom vore väl kanske att nöja sig. Att alla, verkligen alla, respekterar honom som tidernas största tennisspelare och självklart också en av de största idrottsmännen rent allmänt. Samt att en liten, men ändå betydande grupp, verkligen älskar honom för allt han gör. Jag tycker han borde nöja sig, få lite ro, och känna sig nöjd. Men det tror jag inte. Jag tror att han kommer fortsätta jaga det där han aldrig kan uppnå, att få folket kärlek. Och jag tror anledningen till det är just de ord som varit genomgående i den här texten. Han blandar ihop det. Han förstår inte riktigt att alla verkligen tycker att han är helt fantastisk, helt överlägsen på tennis, men kanske inte tycker om honom. Han ser det som en brist på respekt att folk inte också tycker om honom medan han kanske istället skulle fundera över om det ändå inte kan vara två helt skilda saker.