Foto: AFP.

Förbättringar, galna genier, och superhjältar

Det finns två saker som intresserar mig här i världen.

Sport och att förbättra saker.

Man kan säkert märka det här på TVmatchen. Vi förändrar lite grejer, för att göra sajten bättre. Jag hoppas att vi kommer nå fram till något riktigt bra. Jag tycker vi är på god väg. Och det var faktiskt just därför jag hoppade på det här projektet för några månader sen. För jag gillar sport, och jag tycker om att förbättra saker.

Förbättra är egentligen inte helt rätt ord heller. För det är egentligen förändringen jag gillar, och i synnerhet att hitta något nytt som lite grann utmanar det som varit. Det intresserar mig verkligen. Ett exempel på det är att jag innan det här projektet ägnade mig åt något jag i grunden inte hade, eller har, en aning om hur det fungerar. Men jag tyckte det kunde förbättras, och jag förändrade, kanske en hel bransch egentligen. Men det ska vi inte prata om nu. Nu ska vi istället prata om det OS-guld som jag redan nu kan säga ligger på topp-5 gällande mina största idrottsminnen. Nu är det en timme gammalt, så man borde kanske vara lite försiktig. Men efter att ha ägnat sisådär 35 år åt att angränsande till uteslutande titta på sport, det blir ganska enkelt att jämföra och det här, det var något alldeles extra.

För det ingick sport. Fantastisk sport. Med två idrottsmän som har precis allt det som gör idrottsmän till superhjältar för mig.

Jag är minst sagt selektiv när det gäller vilka idrottsmän jag verkligen klarar av att engagera mig i. De är inte många kan jag säga. Jag har skrivit om tennis dagligen sedan 2008. Många tror att jag avgudar den och den spelaren men nja, jag har väl haft mina favoriter men hur mycket jag än älskar att titta på sporten och de största spelarna, det spelar mig inte så jättestor roll vem som vinner. Men så finns det också enstaka, enskilda idrottsmän, som jag förutom då vissa svenska landslag så klart, som jag verkligen kan heja på.

De här beachvolleybollspelarna, David Åhman och Jonatan Hellvig. Från första gången jag såg dem spela har jag intresserat mig för dem.

Beachvolleyboll – Det perfekta paketet

Delvis för att beachvolleyboll är en rackarns cool idrott. Jag minns en tävlingen på Sverigetouren, som jag gissar inte ens finns längre. Man åkte under sommaren runt och körde tävlingar på olika torg och liknande i Sverige och ett stopp var i ”min” stad Uppsala. Utan att vara någon volleybollexpert var det ganska så enkelt att slå fast att nivån på spelarna, och spelet, ganska låg så att säga. Men trots det, det var en massa människor på plats där på torget. För att det var en jäkla fest. Det var dj, det var en speaker som fick med sig publiken, det var sand, sol, viptält, kall dryck. Äh, det var liksom sådär som det ska vara, men som det i princip aldrig är. Sen dess har jag alltid referat till beachvolleyboll som sporten som visar att det är möjligt att skapa någonting ur nästan ingenting. Vilket jag tycker är vansinnigt intressant. Produkten behöver inte alltid vara så jäkla bra. Bara man paketerar den rätt. För vad säger ni, ni ville lite grann vara där på läktarna vid foten av Eiffeltornet nu ikväll va? Ni ville vara med och köra den där dansen som alla i publiken körde när någon blockade in en poäng? Och så vidare. Jag ville. Någon gång tänker jag gå på en riktig beachvolleybollmatch. Med Åhman och Hellvig. På tal om att förbättra. Hur kan ingen ännu ha startat en svensk beachvolleybollturnering på världstouren? En gåta. Det lär väl bli kapplöpning nu kanske. Lägg den var som helst. Jag kommer.

Men det där att beachvolleyboll är en cool sport, det räcker ju inte. När det inte finns några att heja på.

Så kom då de här svenskarna för ett par år sen. Som man trodde från ingenstans, fram till att man började intressera sig. Fick höra mer. Lärde sig mer. Och ganska snabbt blev det klart för mig, att det här skulle vara två killar som jag verkligen skulle kunna heja på.

Åhman och Hellvig – De gulliga superhjältarna

Dels deras personligheter så klart. Ordet gulliga ligger väl nära till hands. Många av er såg säkert intervjuerna med dem efter OS-guldet. Hur de stod och jobbade rätt hårt för att inte klappa ihop och börja gråta samtidigt som de hela tiden, som de alltid gör, tittade på varandra för att på något vis känna sig helt säker på att de är eniga om det som precis sagts. Tänk om ens fru hade tittat sådär på en någon gång. Då hade man varit lycklig. Redan där tycker jag det finns något att gilla. Hur de verkar behandla varandra, och liksom förstår hur beroende de är av varandra. Beachvolleyboll är helt unikt sett till att det egentligen bara är landslag som spelar, även på proffstouren. Man måste ha någon från samma land att spela med. Om man jämför med tennisen där det finns dubbel, det är liksom ingen som spelar med en landsman i stort sett. Och man byter partner som en annan byter kallingar. I beachvolleyboll, där är man fast med den man spelar med vare sig man vill det eller inte, särskilt om man kommer från ett mindre land med begränsat utbud av spelare och hur svenskarna, som blev ihopparade som 16-åringar hanterat det där. Det finns nog en del att lära av det där tror jag. De verkar sannerligen verkligen vara bästisar, men de har liksom inget val. Blir de osams har de ingen att spela med längre, så de måste ta hand om varandra. Annars spricker det.

I övrigt så, ja, ödmjuka, vanliga, de älskar sin idrotta. De älskar att idrotta. Helt vanliga killar, med den där lilla touchen av att de trots allt är superhjältar, eftersom de är så sjukt bra på det de gör. Men de gör ingen stor grej av det. Sannerligen skilda världar, men basket är en av de sporter som rent generellt intresserar mig allra mest. Några minuter efter att Åhman/Hellvig tog sitt OS-guld säkrade USA OS-guldet i basket och säg såhär, det var väl kanske inte den där ultimata ödmjukheten efter matchen. De är superhjältar på ett annat sätt, och att förvänta sig att man ska vara jordnära och vanlig när man är några av världens största och högst avlönade idrottsmän, det är att kräva mycket men kontrasterna blev tydliga. Åhman och Hellvig är mina superhjältar, precis som Lebron James och Steph Curry. Bara på ett annat, coolare sätt. Sen måste jag väl bara nämna det också. Åhman maskot, en leopard tror jag, har fått en del uppmärksamhet i tidningarna idag. Han är visst på plats på de flesta tävlingarna och nu var det hans flickvän som tog hand om honom. Det finns ingenting som är så coolt som att våga vara lite löjlig och att maskoten fortfarande händer med, det går liksom inte att inte smälta. Jag tror inte att Lebron James skulle erkänna att han har en maskot men vem vet, han kanske har någon liten mjukistvättbjörn där hemma som han inte vågar visa upp. Åhman är lite coolare. Han låter sin leopard finnas med, som han alltid gjort.

Så var det ju det där med att förändra och förbättra. Utan den biten hade de inte blivit mina superhjältar på samma sätt. Då hade de nog mer varit vanliga svenska idrottsmän som jag hejat på.

Jag kan inte mycket om beachvolleyboll, eller volleyboll. Men man har ju barndomsminnen. Vissa minns kanske det som vanligt folk skulle kalla för viktiga saker. Jag minns att jag en gång, 1989 var det. Det visste jag inte då. Jag var sex år gammal, mycket mindre än de barn jag nu har och som såg kvällens beachvolleybollmatch med ett halvt öga. Samtidigt som de kollade på Youtube, och eventuellt spelade något samtidigt. De kommer inte komma ihåg det här. Hur som helst. Jag minns att jag såg Sverige spela volleyboll, och att någon av mina bröder berättade för mig att det här, det var något riktigt ovanligt.

Matchen det handlar om är när Sverige slog Sovjet i semifinalen av EM på hemmaplan i Globen. Har jag lärt mig i efterhand. Men jag minns att jag såg det, och jag minns att jag förstod att det var något fräsigt. Eftersom jag mints det har jag alltid haft den där matchen i minnet, och sett och läst det som funnits att lära sig om den.

Och vad man än läser, eller tittar på, så har man fått höra om att det var något slags mer eller mindre galet geni som låg bakom det där. Förbundskaptenen Anders Kristiansson som hade nån slags helt nya idéer om hur spelarna skulle se ut, och vad de skulle kunna, och så formade han ett landslag efter det där. Som en gång alltså besegrade Sovjet, något som väl då var lite som att idag besegra USA i basket eller Kina i pingis. Omöjligt, egentligen, men även det omöjliga kan med rätt sorts förbättringar bli möjligt och tydligen, det där gick.

Kristiansson har nu gjort det omöjliga två gånger

När jag för ett par år sen, i samband med att man började höra om de här beachvolleykillarna, också fick höra att samma gubbe var insyltad i det här också. Låt oss säga att intressenivåerna sköt i höjden. Och när det gick upp för mig att den här gången, då var det riktigt galna, ganska stora förändringar och förbättringar av en sport som han gett sig på, tillsammans med någon beachvolleykille som mer såg ut som en övervintrad surfare, Rasmus Jönsson. Det var liksom ridå där, fast tvärtom. Det kunde inte bli bättre. Två galna genier som spånat fram en idé över hur det borde gå att spela. Men hur ska man veta om det verkligen skulle funka utan att det också utförs? Så de plockade ihop två killar som de tyckte passade för det hela, David Åhman och Jonatan Hellvig. Och även om man kanske inte ska överdriva hur stor roll de här flygande passningarna, och inställningen om att slå på andrabollen så ofta som möjligt, spelar. Jag tror nog att det inte riktigt hade gått om inte Åhman och Hellvig utvecklats till två av världens bästa spelare, oavsett spelstil. Jag tror vem som helst som följt beachvolleybollen på OS de senaste veckorna kunnat se att jo, en viss roll spelar det. Att i en bollsport vara osäker på vad som ska hända, det är en mardröm och gör att man automatiskt spelar sämre. När man sett svenskarnas maniskt statiska motståndare, som överraskat ungefär lika mycket som tomten gör när han dyker upp på julafton. Och sen jämfört det med svenskarna spel, där det ibland känns som att motståndarna kastas in i en karusell där de till slut knappt vet vad som är fram och bak på banan. Roll spelar det. Det måste vara en komplett mardröm att möta det här. Såg ni matchbollen i finalen förresten? Tyskarnas blockare hamnade helt plötsligt i försvarsposition medan försvarsspelaren hamnade vid nätet när Åhman gick på andrabollen och mosade in den i krysset. Det var en värdig sammanfattning på något vis. Alla andra är statiska, svenskarna måste kännas som en enda stor tombola för motståndarna.

Sen så, som sagt, jag är inte insatt. Men jag tror egentligen det mesta handlar om att de hela tiden är så sjukt bra på att välja rätt. De tar i princip inga felbeslut på banan utan de går på rätt boll, vid rätt tillfälle, och tar rätt mängd risk. Det där är inget man får i cornflakespaketet på morgnarna direkt. Något säger mig att de här killarna tränat lite mer än alla andra. Det brukar vara så.

Nu är det snart dags att sluta, och försöka sova några timmar här, innan det är dags att kliva upp och skriva om morgondagens sport. Sporten sover aldrig, det finns inget härligare än det.

Men innan dess skulle jag vilja dra en grej till, som också bidrar till att jag lyckas engagera mig i det här laget.

Jag minns ett citat, det måste vara 10-15 år gammalt. I någon bilaga i någon av kvällstidningarna. Det börjar bli rörigt nu, jag vet, men jag har aldrig hittat det där citat. Jag minns bara att det fanns med i en sån där toatidning, som man hade på den tiden innan man hade allt i hela världen i en telefon. Reportaget handlade om Zlatan Ibrahimovic och hur stor han var i Milano. Reportern gick runt och frågade folk om Zlatan varpå någon svarade. ”Zlatan? Nej, honom är jag inte värd att prata om”. Och så var det bra med det.

Sådär känner jag ibland också. Zlatan, sannerligen. Roger Federer, det kan man säga. Med många flera. De är superhjältar, men de känns så sjukt långt ifrån mig att jag liksom inte riktigt känner att jag får bara med. Knappt prata om dem, för de är på en annan nivå.

David Åhman och Jonatan Hellvig må vara superhjältar för min del, men de känns så pass vanliga att jag ändå tycker jag kan få vara med. De känns lite som vem som helst, bara sjukt mycket bättre än oss andra. På volleyboll i alla fall. Jag är bättre än dem på att titta på sport, jag lovar.

Om du inte minns matchen mot Sovjet 1989, eller inte hört om den. Det finns en dokumentär om den på SVT Play. Gjord av Jacob Hård som också var den som kommenterade den matchen när det begav sig, för alldeles för många år sen.