Hybriderna – De nya studiosnackarna

Det är en ständigt het potatis det här, studiosnacket. Alla tycker olika men framför allt, alla gillar att tycka olika. Vissa gillar den programledaren. Andra gillar den experterna. Vissa gillar ingenting alls.

Vad tycker då jag?

Jag ska väl erkänna att jag var väldigt svag för den gamla Viaplay-studion ledd av Ola Wenström och med mycket starka experter.

Men hur står sig studiosändningarna nu för tiden då?

Ja, inte bra.

Mindre resurser – Kanske bra för studiosändningarna

I en tid då samtliga streamingbolag har det mer eller mindre tufft börjar det märkas att mindre och mindre krut kan läggas på studiosändningarna. Det är färre och kortare studiosändningar kring matcher och andra evenemang. Ibland kan det också märkas att det är färre, ibland också sämre, kameror som täcker studion. Antalet deltagare i de olika studiosändningarna verkar också minska löpande. Det är dyrt att ha många på plats helt enkelt.

Det tycker jag kan kan se på Max studiosändningar från OS i Paris också, men jag måste säga att jag inte tycker det är till det sämre. Snarare faktiskt till det bättre.

För jag tror att vi är lite och nosar på framtiden. Och att vi också nosar på just det som jag tyckt så länge, men att det kanske krävdes något sånt här, ekonomiska utmaningar, för att det skulle bli aktuellt.

Jag har skrivit om tennis varje dag i, vad är det nu, 16 år blir det. Jag har aldrig spelat tennis. Jag har däremot fått höra, inte dagligen, kanske inte varje vecka, men rätt ofta, ”men hur många Grand Slam-turneringar har du vunnit då som har åsikter om den och den spelaren”. Ja, om det bara var de som var absolut bäst på något som fick tycka till om det, då hade det ju kanske blivit lite lurigt här i världen. Den här bilden, att man måste ha varit bra själv på att utföra själva idrotten, den har jag alltid haft svårt för. Och bevisligen har tillräckligt många varit intresserade för att läsa mina tankar om tennis, trots att jag varken vunnit några Grand Slam-turneringar eller ens spelat tennis. Kort sagt, jag är något lite annorlunda, kanske någon slags hybrid. Jag är möjligen rätt okej på att skriva, och jag kan lite grann om en sport, trots att jag inte är bra på att spela själva sporten själv.

Nu ska jag inte ta mig själv som exempel. Men jag tror personligen att det här är framtiden.

Inga jämförelser i övrigt. Jag skulle nog inte göra mig så bra i en sportstudio. Men jag måste säga att jag funnit några av studiosändningarna från OS riktigt intressanta. Eller kanske ännu mer, trivsamma.

Gamla spelare – Inte alltid intressanta

För jag tycker ofta det är lite jobbigt när någon gammal spelare ska släpas in i en tv-studio och förväntas tycka saker. Men det blir liksom inte så mycket av det. Det blir mest samma floskler som när de spelade själva och ovanpå det en obekvämlighet som går igenom rutan. Man sätter in ett ickeproffs i en situation där man behöver vara proffs, och det blir sällan bra.

Max har haft ganska begränsat med gäster hittills under sina studiosändningar och ibland har det suttit två stycken som normalt är programledare ensamma i studion. Och det är då det har lyft för min del. För de här personerna, som i allmänhet jobbat med sport i många år, har mycket att berätta som de aldrig annars får berätta när de istället får fokusera på att ställa frågor som kanske ska generera ett svar från någon mer eller mindre trött, och rädd, gammal idrottsman. Men kanske allra mest. De är proffs. Samtalet blir proffsigt, men också avslappnat. Den där normala obekvämligheten av att ickeproffs är i studion försvinner och det blir bara allmänt trevligt. Och intressant. Det behöver inte nödvändigtvis vara de som har flest timmar på fotbollsplanen som har mest att säga. Det kan mycket väl vara det som spenderat flest, eller mest kvalitativa timmar runt fotbollen som har mest att säga. Bara för att ta ett exempel.

Vi får se om detta kanske är något som kan fortsätta framåt. Att man sätter in riktiga proffs när det är dags för studiosändningar istället för att på autopilot försöka få tag i tidigare spelare som i allmänhet inte alltid har så mycket att bidra med.