Foto: Jung Yeaon-Je/AFP.

Inför OS-pingisen – Blir det en ny hajp?

Vinter-OS har sin curling. Sporten som ingen, eller åtminstone mycket få, skulle få för sig att titta på under olympiaden, det vill säga fyraårsperioden mellan två OS. Men under OS, då tittar alla, och curlingen är också ofta en av de sporter det pratas mest om. Under OS alltså. Inte annars. Att Sverige är bra i sporten är förstås grundläggande och avgörande och Sverige är nästan alltid med i toppen och har chans på medaljer inom curlingen.

Pingisen hamnar i fokus vart fjärde år

I sommar-OS är det inte lika tydligt. Eftersom utbudet är så enormt stort är det svårare för de mindre idrotterna att riktigt fånga folks intresse men ska man plocka fram en idrott som har det tufft under olympiaden, mellan spelen, men under själva OS hamnar i fokus. Är det inte pingisen man först kommer att tänka på?

Samma sak som med curlingen. Att Sverige är starka är förstås helt avgörande för att en mindre idrott ska frambringa intresse. Den svenska pingisen har lyckats med det snudd på omöjliga. Att ha en enormt dominant, framgångsrik generation som dominerar i många år. Och sen fylla på med en ny mycket stark generation efter det. Med en liten tvist.

Alla minns Jan-Ove Waldners OS

Ingen glömmer nog Jan-Ove Waldners guld i OS i Barcelona 1992 men nästan alla minns nog hans silver i Sydney 2000 eller min favorit. När han gick till semifinal i Aten 2004. Jag minns den särskilt för att det då var som att en helt ny generation förstod hur bra han var i och med att han var helt uträknad, men kom tillbaka en sista gång vid nästan 40 års ålder.

I nästa OS, det i Peking, fyllde Jörgen Persson på med en ny semifinalplats.

De höll i ett tag de där gubbarna födda 1965 och 1966. De spelade en bra bit in på 2000-talet och när de la av, då var 90-talisterna snudd på redo att ta över och även de inte varit, eller är, lika bra som 60-talisterna med Waldner, Persson, Mikael Appelgren och några till. Sverige har de senaste åren haft ett grymt pingislandslag med exempelvis dubbla finalplatser i VM, Mattias Falck och Truls Möregårdh. Helt unikt skulle jag säga att det aldrig kom en sådan där riktig downperiod efter en så fantastisk generation försvunnit. Titta bara på tennisen. Det har inte gått lika bra där riktigt efter att spelarna födda på 60- och 70-talet lagt av.

Nuvarande pingisgeneration är stark

Sen ska det väl sägas att både 70- och 80-talisterna inom pingisen var rätt misslyckade för svensk del, men det märktes inte så mycket eftersom 60-talisterna höll i så länge. Och jodå, jag får kalla dessa generationer för misslyckade för jag var en del av den som en av de bästa i landet i min åldersgrupp under ungdomstiden. Vi var inte särskilt bra. Däremot, rätt otroligt nog, hann jag med att möta båda dessa generationer, både de där fantastiska 60-talisterna och de nya 90-talisterna som sen blev så otroligt bra. Och så kom Truls Möregårdh född på 00-talet ovanpå det. Sverige har de senaste 10 åren hela tiden haft ett flertal spelare rankade topp-50 i världen. Ibland till och med någon på topp-10. Det blir lite otacksamt att komma efter en generation med Waldner och Persson men Sverige har sannerligen varit en grym pingisnation precis hela vägen.

OS i Paris nu då, hur blir det?

Det är otacksamt att vara svensk, eller europeisk för den delen, pingisspelare. För det spelar nästan ingen roll hur bra man är. Man är chanslös i alla fall.

De svenska singelspelarna i OS, Anton Källberg och Truls Möregårdh, kommer in till spelen rankad på plats 24 och 25 i världen. Men är ändå helt chanslösa.

Det är lätt att dra paralleller till pingisens närmaste släktning, tennisen. Där det tidigare fanns Roger Federer, Rafael Nadal och Novak Djokovic som vann allt. Numera är Federer och Nadal utbytta mot Carlos Alcaraz och Jannik Sinner medan Djokovic är konstant. Kort sagt, hur bra man än varit, man har ändå inte vunnit något.

Ingen pingisen är det samma situation, men värre, och dessutom med en tvist.

Kineserna är bortom omöjliga

På den tiden jag spelade pingis i landets högsta divisioner var det alltid en fråga om huruvida laget hade ”en kines” eller inte. Man pratade sällan om namn. Hade motståndarna en kines som etta räknade man bort de matcherna, om man nu inte hade en egen kines. Det pratas konstant om att det är svårare att vinna de kinesiska mästerskapen än att vinna VM eller OS. Jag skulle säga att det smått garanterat stämmer. Tvisten är att det alltid är fyra eller fem kineser som är omöjliga i VM, eller som här i OS, lite bättre, bara två stycken, men fortfarande. Exakt vilka det är spelar mindre roll. Kina har de fyra högst rankade spelarna i världen enligt rankingen. Enligt spelstyrkan kan de nog ha några till. Här till OS valde de exempelvis bort tidernas största och bästa spelare, Ma Long, just nu världstrea. Man valde istället den överlägsna världsettan Wang Chuqin och världsfyran men kanske den bäste egentligen, Fan Zhendong. Världstvåan och världstrean inom pingisen finns alltså inte med i singelspelet i OS. Man kan väl diskutera hur rimligt det är kanske, vad vet jag.

Problemen stannar inte där för svenskarna. Det finns nämligen fler asiater som är ett hack bakom kineserna, men fortfarande snudd på omöjliga. Och så har det kommit fram den största europeiska talangen på hur många år som helst. Fransmannen Felix Lebrun som fortfarande inte fyllt 18 år men redan är rankad femma i världen. Han är också alldeles för bra för svenskarna.

Sverige kommer med en ramstark uppställning till OS i Paris när det gäller pingisen. Men man är ändå helt chanslös. Då är det hårda bud, minst sagt. Inte ens i lagturneringen har Sverige med sin jämna trupp någon guldchans, och knappt ens medaljchans. Den största möjligheten kommer istället i den något oberäkneliga mixedturneringen där Kristian Karlsson och Stina Källberg har någon slags avlägsen medaljmöjlighet.

Kanske ingen hajp den här gången för pingisen i OS. Sannolikheterna talar i alla fall inte för det, men man kan givetvis hoppas. Men det ska sägas, det är inte det fantastiska pingislandslagets fel. Problemet är mer det märkliga i att det finns en nation som är så dominant att det nästan är som att de håller på med en annan idrott.

USA:s dreamteam inte nära kinesernas överlägsenhet

Basketen är en gren jag ser mycket framemot, som alltid, inför OS. USA kommer denna gång med snudd på det bästa de kan ställa på benen och man behöver inte berätta två gånger för en sportintresserad person att USA är dominant i basket. Ändå är USA där inte ens i närheten av en lika given vinnare som Kina är i samtliga grenar i pingisen. Bara som ett exempel på hur stora skillnaderna numera är.