Superhjälten Truls Möregårdh är i final i OS-pingisen!

Truls – En sann men ovanlig superhjälte

Jag hade tänkt sätta mig och skriva lite om det faktum att Andy Murray igår avslutade sin fantastiska, med betoning på verkligen helt fantastiska, tenniskarriär. Efter det att jag sett Truls Möregårdh förlora semifinalen i OS mot Hugo Calderano.

Så blev det inte.

Men jag ska ändå börja den här texten med att sno det citat från Murray som nog ingen missat sen igår kväll.

”Never even liked tennis anyway”.

Murray skojade – Inte jag

Han skojade. Jag tror ärligt talat att få tennisspelare älskat sin sport så mycket som Murray gjort de senaste 20 åren som hans professionella karriär pågått. Eller ja, man kan nog inte kalla det kärlek enbart. Man måste kalla det hatkärlek. För han har så otroligt ofta haft det jobbigt, kämpigt, lidit. Men jag tror att han alltid tyckt att det varit värt det, för han har älskat att tävla på en nivå som nog få gjort. Han lyckades också, kanske som ingen annan. Utan att ha sådär vansinnigt bra spelmässiga kvalitéer är han nu när han slutar för mig en av de absolut största tennisspelarna någonsin. Det är ganska otroligt.

Så, vad har då det där citatet med pingis att göra, det som den här texten ska handla om?

Jo, det blir bara en väldigt fin väg in på ämnet pingis. För det stämmer in på mig, utan skoj. Jag spelade pingis i 25 år, tillhörde de bästa i Sverige, först i min ålder, och sen på seniornivå, kanske inte de allra bästa, men jag var och hackade bland de 20 sista på svenska mästerskapen några gånger och så vidare, bra, men medelmåttig. Främst så klart för att jag var just medelmåttig, men kanske också för att nej, jag gillade aldrig riktigt pingis. Det var ingen sport för mig. Jag var inte besatt av den. Jag började spela av fel orsaker, och framför allt, jag fortsatte spela av fel orsaker.

Truls har skapat pingisfeber i Sverige

Däremot, så här i efterhand tycker jag det ändå är skitkul. För även om jag var medelmåttig. Jag var bra nog för att förstå sporten nu när jag ser Truls Möregårdh skapa en pingisfeber i Sverige som vi bara haft ett par gånger tidigare skulle jag säga. På 80- och 90-talet (ja förra århundradet för er lite yngre) när svenskarna rev den kinesiska pingismuren och sen var världsledande i ett gäng år. Det var ingen pingisfeber. De var bäst, och folk förväntade sig det. Inte mycket mer än så. Lite som med Armand Duplantis eller Sarah Sjöström nu under OS kanske. Sjöström skrällde och vann, helt fantastiskt, men är det någon som pratar om hennes guld nu ett par dagar efteråt? Nej, ingen pingisfeber. Duplantis kommer vinna, men kommer folk gå runt och prata stavhopp senare i veckan? Nja. Däremot, alla pratar om pingis dessa dagar. Precis som man gjorde den sista gången J-O Waldner var i semifinal i OS i Athen 2004 och även delvis när Jörgen Persson var i semifinal i Peking 2008. Då hade det hunnit gå tillräckligt lång tid från dominansen för att folk skulle fatta hur mäktigt det var och det blev pingisfeber.

Trulsfebern svettigare än J-O-febern

Nu, 20 år efter J-O-febern 2004 är det pingisfeber igen, med den skillnaden att Trulsfebern både är större, det var inte så här mycket pingissnack 2004, jag minns, så gammal är jag. Men kanske framför allt. Sverige har historiskt varit helt otroligt bra på pingis. Men Waldner tog två OS-medaljer i singel. Persson tog väl ingen på sina, det måste varit sju OS. Det är väl Erik Lindh som tagit en OS-medalj också. Men det har inte vräkt in OS-medaljer på det svenska pingiskontot direkt, trots att vi ofta haft några av de bästa spelarna. Det är en rätt tuff sport att ta medalj på. Nu höll jag på att slinta på tangentbordet här och jämföra med någon annan sport där det kanske är lite enklare att ta medalj. Om det här hade varit i tal hade jag hostat till och väldigt snabbt, men hörbart, nämnt någon vattensport. Jag ska inte göra det nu, det finns ingen anledning att vända sporter mot varandra men tufft är det att ta medalj i pingis, så är det.

Sen ska det också sägas att tiderna förändras. Kanske inte så tydligt i pingis som i vissa andra idrotter skulle jag säga men alla sporter, inklusive pingisen, blir löpande mer globala och konkurrensen ökar. Truls mötte idag en brasse rankad sexa i världen i semifinalen. Det fanns inga brassar när Waldner och Persson var i världstoppen. Heller inga afrikanska spelare av kvalité som jag minns det. Det var kineser, några andra asiater, och européer. Många sätter nog eftermiddagskaffet i halsen här och försöker plocka fram något namn att jo, den och den fanns ju men nej, konkurrensen var inte tuffare förut. Den blir tuffare hela tiden, inklusive i pingis.

Vad säger vi då om Truls? Hur är detta möjligt?

Jag ska säga att jag faktiskt inte riktigt förstår, och när jag inte förstår, det är ofta då jag blir som mest engagerad.

Jag känner inte Truls personligen. Jag har aldrig träffat honom. Jag känner några av hans kollegor i landslaget. Någon av dem skulle jag nog betrakta som en kompis. Vilket kanske är tur det. Jag vill heja på superhjältar, inte vanliga människor jag förstår mig på. Idrottsmän ska vara ouppnåeliga och lite där känns faktiskt Truls för min del. Jag fattar inte hur han får ihop det.

Känslorna utanpå – Men under kontroll

Att han har känslorna utanpå, det har väl inte undgått någon. Men hur man kan ha känslorna utanpå på den nivå Truls har, utan att det på något sätt påverkar negativt. Jag kan inte förstå det. Man pratar inom idrotten alltid om att man ska lugna ner sig, stänga in känslorna, och bara kämpa på. Som Björn Borg, som Roger Federer, ni förstår. Truls skiter i det där, och han verkar gilla att skita i det. Han verkar, i alla fall av vad jag kan se och höra, drivas av att skita i att vara som man förväntas vara och jag älskar det, för jag kan känna igen mig. Han tycker att det ska gå att göra på ett sätt, och han löser det, även om det kanske inte är det sätt som experter eller folk runt honom rekommenderar. Vilket sannerligen också syns i hans spel. Hans slag är kanske inte direkt hämtade ur pingisens klassiska instruktionsbok utan Truls, han har skrivit en helt egen instruktionsbok med helt nya slag, helt nya taktiker. Eller nej, egentligen inte. Det är som att han plockat upp alla konstiga slag från olika spelare från historien, filat lite på dem, och gjort dem till sina egna. Och han får ihop det. Talang är väl ordet man kommer till. För mig är Truls ordet talang personifierat. Och nu kommer vi väl tillbaka till det. Jag känner igen mig i vissa saker. För jag tycker att talang är något helt annat än vad de flesta andra tycker det är. Talang är för mig förmågan att lära sig, att hela tiden utveckla sina förmågor. Och att göra det helt utan att tröttna. Träningstalang, kanske någon skulle kalla den förmågan. Men säg så här då. Jag tror inte man har så mycket medfött vad gäller idrottstalang. Jag var som sagt skaplig på pingis, och var och är rätt hyfsad i många andra idrotter. Min fru var ännu bättre än mig på pingis, åtminstone i sin ungdom. Våra barn har knappt ens tittat på ett pingisracket och jodå, de gillar att spela fotboll, men jag törs nog lova redan nu att de säkert kommer bli superbra på någonting här i världen, men troligen inte på någon idrott, för de saknar den där viljan, uthålligheten, att lära sig. Talangen, kort sagt. Den som folk förväntar sig att de skulle få genetiskt från oss, men det där, det finns inte.

Så, varför blir då barn till idrottsmän också idrottsmän?

För att föräldrarna övertygar dem, pushar dem, ibland till och med pressar dem tyvärr, att få fram den där viljan och förmågan att lära sig. Det drivet har inte vi, och därför tror jag möjligheterna är större att den ena kommer bli en jäkla bra kock och den andra…ja, han blir väl som mig. Han kommer nog ta sig fram. Men inte som idrottsman.

Hur slutar då detta för Truls?

Nej, det kan inte sluta lyckligt. Eller jo, det kommer sluta lyckligt alldeles oavsett. Det han gjort räcker, och det kommer inte solkas ner av en finalförlust. Men en finalförlust, det kommer det bli. Även om jag ju ska säga det igen, det jag började den här texten med. Jag trodde han skulle få stryk redan i dagens semifinal.

Men jag tycker man såg lite. I första set. Så länge Calderano spelade bra. Då räckte faktiskt inte Truls till. Hade Calderano inte blivit nervös där utan bara fortsatt, då tror jag till och med det hade kunnat bli raka set idag. Så mycket bättre var han. Sen är man alltid två om händelserna i en match. Truls jobbade sig in, kom igång, ändrade saker, fick grepp om Calderano taktiskt. Men som sagt, jag tycker man såg att det ändå finns begränsningar.

Fan blir för tuff – Men prestationen är redan gjord

Nu möter Truls Fan Zhendong som av allt jag sett är världens bästa spelare i finalen. Jag vet, Wang Chuqin är överlägsen världsetta på rankingen men jag har lite svårt att förstå det. Jag tycker inte han ser lika bra ut som den mer rutinerade Fan gör och ni som såg Fan fullständigt spela ut Eruopas bästa spelare, den bästa av alla spelare som inte är kineser, Felix Lebrun tidigare idag, ni kanske åtminstone lite grann förstår vad jag menar. Om man lägger till att Truls tidigare varit ungefär lika chanslös mot Lebrun. Jag tror skillnaden är för stor.

Han har dock överraskat världen tidigare, som han själv säger det, Truls, och det kan väl inte vara omöjligt att han gör det igen. Det enda vi kan vara helt säkra på är att han kommer komma in till finalen med några tekniska lösningar som inte jag kan klura ut, som inte någon annan troligen tror på, men som han själv vill testa, för att han inte vill göra som alla andra. Vilket han har helt rätt i. Man ska inte göra det. Som alla andra. Man ska göra det man själv tror på, och just där halkar han upp på den där superhjältenivån, Truls. Om än en väldigt vanlig superhjälte som mest bara vill kramas med mamma och pappa efter matcherna. Äh, ni har hört det några gånger nu. Inte som alla andra.