Foto: AFP

Kämpigt med personligheten för våra svenska racketsportare

Ibland vill man nästan sätta en varningstext på en text man skriver. För man vill inte att ”fel” personer ska behöva läsa den.

I det här fallet skulle varningstexten exempelvis kunna vara.

Varning: Vet du med dig att du är väldigt idrottspatriotisk, läs inte denna text.

Jaha? Varför inte då, då?

Jo, för efter att ha skrivit om sport i snart 20 år så har jag lärt mig att när det kommer till att skriva om svenska idrottsmän, då ska man enligt ganska många hålla sig till att hylla. Peppa kan också vara okej. Men där stannar det. Om det går lite sämre så skriver man helst inte något alls. Och om någon svensk idrottsman tar ett snedsteg, då kan det vara klokt att skylla på någon annan, eller helt enkelt bara skriva att det egentligen inte var något fel. Eller så går man tillbaka till grunderna, att inte skriva något alls.

Det där kan man tycka vad man vill om. För vissa är det självklart. För andra kanske det framstår som något konstigt. Men vad som är säkert är åtminstone att de allra flesta står bakom det där sättet att hantera svenska idrottsmän, och därför blir det oftast så.

Nu ska jag inte skriva något direkt negativt här, men jag ska ändå nosa på en spaning jag gjort kring våra allra bästa racketidrottare, som jag tror ligger dem, och kommer ligga dem i fatet i framtiden på olika sätt.

Sverige spelade Davis Cup i helgen hemma mot Australien. Min hemmaplan alltså. Eller ja, min skribentmässiga hemmaplan. Det har genom åren varit mestadels tennis jag skrivit om. Jag skrev i morse ett blogginlägg om detta där jag skrev om Mikael Ymer och om hur han ofta har det svårt att vara sig själv i sitt idrottande, något jag tror ofta ligger honom lite i fatet. Innerst inne tror jag att han är en sån här klassisk svensk hårt arbetande idrottsman som vi haft så många av genom åren. Människor som offrar det mesta och jobbar hårdare än de flesta, något som tar dem till stora framgångar i sin idrott.

För Ymers del verkar det dock inte räcka. Han verkar konstant söka efter att vara något annat än han egentligen är, och jag tror att det lite grann håller honom tillbaka. Att det tar fokus från det han egentligen ska göra. Att han liksom inte är nöjd med att vara en jättebra tennisspelare, men också en i mängden. Utan för hans del är det väl så viktigt att sticka ut, och kanske också vara mer än en tennisspelare så att säga genom att synas i andra sammanhang, och kanske också lite grann utmana hur tennisspelare förväntas vara. Nu ska man inte gå bort sig här. Ymer har verkligen lyckats. Han är den enda svensk de senaste 15 åren som spelat på atp-touren. Och spelar man på atp-touren, då är man lyckad. Men idrottsmän brukar ju normalt sätt onekligen vilja uppnå sin fulla potential, och jag tror att Ymer bromsas lite av att hans fokus hamnar just på att vara något annat än en vanlig tennisspelare så att säga.

Alldeles nyss såg jag Truls Möregårdh spela pingis. Pingis, tro det eller ej, också min hemmaplan då det är inom den idrotten och inte tennis som jag har min egen aktiva bakgrund.

Truls, vinnare av Jerringpriset. Med andra ord, extremt folkkär.

Eller? Är det kanske pingisen som är folkkär?

Jag tror lite grann både och. Om man ska fortsätta jämföra de här två med varandra så tror jag att Mikael Ymer innerst inne har en sån ryslig vilja av att bli just folkkär, men han går bort sig själv i sina försök och när han märker att det inte fungerar. Då går han bort sig ännu mer för att han inte riktigt vet vad han ska göra. Truls däremot, han har än så länge verkligen fått till det i sina försök. Det går hem det här att han i varje intervju, före, under, efter, kanske i sömnen också, pratar om att han bara vill prata med sin mamma och pappa och att han är så nöjd och glad med att redan ha uppnått alla sina drömmar. Och självklart, han är charmig i intervjuer. Han ger ett genuint, sympatiskt och ödmjukt intryck i intervjuer. Jag tycker att han verkligen fått till det hittills.

Det där fick en negativ klang. Det var inte min mening. Jag tycker det där är jättefint. Och jag tror att det är helt ärligt, även om jag också tror att det lite grann är planerat. Att Truls likt Mikael Ymer vill framställa det han gör på ett visst sätt. Och att de därmed har det lite grann gemensamt att de kanske i någon mån har lite svårt att vara sig själva. Med skillnaden att Truls lyckas, Mikael Ymer gör det inte riktigt.

Men jag tror också att Truls antingen redan har, eller håller på att halka in i den några år äldre Ymers syndrom. Att inte nöja sig med att vara den hårt arbetande idrottsman han är, utan att det krävs något mer för att det ska kännas tillräckligt för honom.

Truls har den senaste tiden ofta pratat om att han vill ”rida på succén” som jag tror han själv sagt det vilket har inneburit många tv-program, och kanske ännu lite fler reklamsamarbeten. Man kan väl inte precis ha något att säga om det, vem hade inte tagit chansen så att säga? Han har också uttalat sig om att han nu äntligen ska ha råd att gå på restaurang utan att det ska bli alldeles tomt i plånboken. En snabb googling berättar dock att Truls kunnat äta på restaurang några år utan att det blivit tomt på kontot, kan man i alla fall gissa sig till. Och där tror jag kanske också att det kommer vara en risk framåt för Truls del. Att när man kanske inte hela tiden är sig själv, då gäller det åtminstone att inte tappa kontakten med verkligheten, för då kan folk börja bli tveksamma.

När jag idag såg Truls spela slog det mig också den här känslan. Just den jag ofta får när Mikael Ymer spelar. Känslan av att han inte riktigt är sig själv, ens när han spelar pingis.

Jag tänker på gesterna. Jag tänker på skriken. Jag tänker på reaktionerna vid både vunna och förlorade bollar. Och jag tänker också på prestationen. Truls mötte idag en rumän som han är och var otroligt mycket bättre än. Ändå gick matchen till ett femte set där Truls skärpte sig och vann enkelt. Men med ett bättre fokus hade det blivit 3-0 istället för 3-2, och om rumänen han mötte varit lite bättre än han var, då hade Truls idag kunnat åka ut i första omgången, helt i onödan.

Mycket känns för mig icke genuint, och jag tror också det är, och kanske kommer bli ett ännu större problem för honom.

För när man ser att han är fokuserad på att bara spela pingis. Som fallet var på vägen fram till OS-finalen i somras exempelvis. Då kan inget rubba honom. Han har då ett otroligt vinnarpsyke och det kan se helt omöjligt ut att komma åt honom.

Men i andra matcher. Som OS-finalen skulle jag säga när han kände att det inte fanns några chanser. Och även i EM senast, och idag när jag såg honom i Singapore Smash. Det är svajigt. Det är konstiga skrik. Det är konstiga gester. Det är mer än ett försök att göra slag och poäng som ska kunna hamna på social media snarare än att bara försöka vinna poängen och matchen.

Det är mycket som är konstigt helt enkelt, och mycket som går utanpå det som borde vara grunduppgiften, att jobba hårt, och försöka vinna matcher.

Är allt detta bara något jag hittar på i min förvridna hjärna? Och kanske mest av allt, spelar det här ens någon roll, man får väl vara precis som man själv vill som idrottsman?

Kanske det. Det här är betraktelser, ingenting annat. Jag förstår hundra procent att andra hjärnor kan se helt andra saker, som definitivt inte är det som jag ser. Och att man väljer hundra procent själv hur man är som idrottsman, det är givetvis helt riktigt. Men vad vore idrottsmän utan folk som engagerade sig och tyckte och tänkte om idrotten? Inte mycket, så är man på ett visst sätt, då kan det också dyka upp sådana här, något ifrågasättande texter.

Men det är väl det som också är så fantastiskt med idrott. Att det inte finns något facit, och att olika människor kan tycka olika om olika saker. Att man får vara som man vill, att man får tycka vad man vill, och att man får skriva vad man vill. Självklart inom vissa rimliga gränser på alla områden.

Eller så är jag bara väldigt, väldigt gammal, vad vet jag. Den här generationen där idrott bara handlade om idrott, om att kämpa, och om att vinna, den kanske redan är utdöd vad gäller aktiva idrottsmän. Omöjligt är det definitivt inte, och att jag snarare sitter och drömmer mig tillbaka till svunna tider. Kanske är det nya att det ska vara 60% fokus på att prestera, och 40% fokus på att få in sina matchklipp på Tiktok. Vad vet jag.