Andy Murray slutar i samband med OS. Men han hann bidra med mycket under sina 20 år som professionell spelare. Foto: Joe Toth/AFP.

Andy Murray slutar efter OS

De håller sig fast vid minsta halmstrå numera, tennisspelarna. Jag minns hur det var när jag började skriva om tennis för snart 20 år sen. Då började spelarna få frågor om det var dags att sluta när de var i 30-årsåldern och de svarade dock också ofta med att motivationen började brista och att det nog var dags att lägga av snart.

Jag tyckte aldrig om det där. För jag förstod aldrig varför men skulle sluta i så ung ålder. För att påstå att man skulle hunnit bli märkbart sämre fysiskt i 30-årsåldern, tveksamt. Och att motivationen skulle tryta efter typ 10 års professionell tennis, jag förstod aldrig det där. Jag vet inte ens om spelarna själva förstod det. Det blev bara en norm att det skulle vara så och alla hängde på den. Jag finns att det till och med på Roger Federer lät som att han skulle sluta när han närmade sig 30-årsåldern. Man skulle liksom prata så. Sen svängde det där och han var väl egentligen den som ändrade allt detta när han under sina sista dryga fem år av karriären ifrågasatte varför han skulle sluta. Han ville ju spela tennis. Nu när alla hans rekord snart är borta, det där kanske är det som i alla fall ingen kan ta ifrån honom. Han ändrade spelarnas bild av att man måste lägga av när men ramlat över 30-strecket.

En som kört sitt eget race gällande detta. Och allt annat kanske skulle man väl kunna säga. Är Andy Murray.

Andra gången Murray slutar

Han ruttnade ur totalt på alla sina skador och slutade i princip från en dag till en annan när han var ett par år över 30. Han lämnade väl någon slags öppning för att han skulle börja igen om han fick ordning på kroppen men i grund och botten så slutade han. Sen började han byta ut kroppsdelar, höfterna främst, han började spela igen och såg det nog som en utmaning att komma tillbaka, inte till toppen, utan att komma tillbaka och kunna vara konkurrenskraftig igen. Det lyckades han med. Han vann en atp-turnering med sina reservdelar, Antwerpen 2019. Otroligt att det var fyra år sen. Hans andra del av karriären har trots allt pågått ett tag. Men sen, när han nått typ topp-50 och det liksom inte blev mer. Då räckte det nog inte längre med att vara konkurrenskraftig. Han ville ha mer och det gick inte. Därför har han nu varit deppig ett tag och pratat om att det inte är långt kvar. De flesta har också gissat att han skulle sluta efter OS och så blir det nu. Han meddelade idag att han är på plats i Paris och att OS blir hans sista turnering. OS som för övrigt är den enda stora turnering där han verkligen varit bäst genom åren. Han är den enda i modern tid som vunnit två OS-guld i singel.

Därför tog han sig inte tillbaka till toppen

Varför han inte kunde ta sig tillbaka till toppen? Så klart, det underlättar nog inte att börja byta kroppsdelar. Det blir inte lika bra och han har inte varit lika snabb som tidigare sen han kom tillbaka. Men ännu mer skulle jag säga. Som för så många andra. Utvecklingen har sprungit ifrån Murray. Han levde när han var som bäst i princip bara på att motståndarna inte var bra nog offensivt för att slå igenom honom. Utvecklingen inom tennisen de senaste fem åren har bara gått åt ett enda håll. Alla spelare har blivit mycket bättre offensivt. Väldigt få har blivit bättre defensivt men offensiv slår alltid defensiv så länge man är bra nog på det och när inte bara enstaka spelare har en grym offensiv som förut. Nu har väldigt många spelare på atp-touren en offensiv bra nog för att slå rena försvarsspelare som Murray. Han har genom åren ibland försökt att skaffa sig en egen offensiv, Murray och visst har han en vettig serve, och backhanden kan han slå förbi vem som helst så länge motståndaren står vid nätet. Men det där drivande spelet där forehanden är helt nödvändigt. Där lyckades han aldrig. Han klarade inte riktigt att följa med utvecklingen om man så vill. Sen är han givetvis sämre än när han var som bäst också, men den största förklaringen är nog mer att hans spel inte riktigt håller längre.

Visste tidigt att han skulle vinna Wimbledon

Vilket jag kan tycka är både fint, och tråkigt. Jag minns hur har snudd på maniskt under några år skrev om hur Murray skulle vinna slams och Wimbledon i synnerhet. För att det då inte gick att slå igenom honom. Han gjorde det. Och när han gjorde det, vann Wimbledon första gången, en av mina största tennisupplevelser skulle jag säga. Det var en sån där gång då man bara ville ställa sig och skrika vad var det jag sa och det gjorde jag säkert också om än i skriven form.

Personen Murray har jag haft ett lite blandat förhållande till genom åren. Jag gillade honom starkt när han var sig själv, eller sitt unga jag. Kanske båda. När han var grinig och som vem som helst som hade blivit inkastat på världens största tennisscener. Under senare år när han blandat in en bror duktig-variant av sig själv har jag väl kanske haft lite svårare för honom. Men ska man sammanfatta det han gjort blir det ändå att Murray är däruppe, topp-5 över de tennisspelare jag uppskattat allra mest genom åren. Vilka de andra är? Det är ju lite farligt det här, eftersom mitt minne är på en guldfisk-nivå men Filippo Volandri, Rafael Nadal, David Nalbandian, Juan Martin Del Potro, och Murray kanske då. Sen så, mitt komplicerade förhållande till Federer. Men nej, han får inte vara med där.

Ska vi avsluta med att sammanfatta Murrays karriär i en enda mening kanske?

Jag tycker att han visade att man kan bli bäst i världen utan att vara så jäkla bra på tennis, bara man bestämmer sig för det och jobbar dubbelt så hårt som alla andra.