Foto: AFP

Är Alcaraz en ickevinnare?

Man börjar ju bli lite gammal ändå. Det var otroliga 16 år sen jag började skriva om tennis. Lika längesen som Djokovic vann sin första Grand Slam-titel förresten. Han vann den några månder innan jag startade den här bloggen.

Och det ska sägas. Det är inte alltid man har något annat än vilopuls när man sitter och skriver. Det är inte riktigt alltid som tennisen är något att hetsa upp sig över.

Men som tur är, ibland känner man också verkligen att man har något att berätta, och det tycker jag att jag har nu strax efter matchen. Matchen mellan Djokovic och Alcaraz. Som Djokovic vann i fyra set.

Först av allt. Jag kommer nu i några minuter skriva om det som jag i grund och botten ser som den bästa tennisspelare som skådats. För mig är han det, Alcaraz. När han spelat som bäst, då är han bättre än alla spelare jag sett spela, och då har jag ju också sett alla de bästa. Så jag har rätt.

Men med det sagt. Jag tycker man måste börja prata om honom som lite av en ickevinnare.

Okej, där hoppade ni till lite, några av er. Han är 21 år gammal Alcaraz och har vunnit fyra slams redan. Djokovic vann sin första året då han fyllde 21 år. Så är det. Men det har inte med saken att göra. För Alcaraz har vunnit dessa titlar på att han är den bästa spelaren som funnits. Inte för att han är en vinnare.

För det är bara att säga som det är. Den här matchen vann han inte av en enda anledning. Att han inte är tillräckligt besatt av att vinna.

Inte alls ovanligt bland idrottsmän, speciellt inte i lagidrotter där man emellanåt starkt kan ifrågasätta om vissa spelare överhuvudtaget bryr sig hur det går. I tennis däremot mer ovanligt, i alla fall bland de absolut bästa. För man blir inte en av de absolut bästa om man inte också har den absolut största viljan att vinna. Om man inte är Alcaraz då.

Jag tänkte använda mig av ett obegripligt system här för att förklara vad jag menar.

Jag tar en skala här. I procent. Hur gärna vill en spelare vinna kontra acceptans att förlora?

Vi kan väl börja med Söderling kanske. Han hade typ 110% vilja att vinna, och -10% acceptans för en förlust. Ibland kändes det nästan som att han inte ens kunde ta in att han förlorat, som att det blev en blockering.

Nadal kan få vara nästa man på skalan. Han får väl ses som någon slags 90-10. 90% besatthet av att vinna, men ändå någon slags acceptans i att man kan förlora, även om han i princip aldrig gjorde det när han var fräsch.

Vi går vidare till Djokovic, 80-20 kanske men med tillägget att det beror helt på vilken match det är. Han kan vara uppe på 100% när han verkligen vill något, men kan också vara nere ganska lågt när han inte känner att det är viktigt.

Federer? Någonstans mittemellan Nadal och Djokovic kanske. Viljan fanns alltid där. Det var andra saker som var problem för honom.

Bland nutida spelare ligger väl de flesta på någon slags sund 70-30. De vill verkligen vinna, men är också i allmänhet mycket bra på att acceptera förluster. Sinner en av dem.

Alcaraz då?

55-45, kanske?

När jag ser honom göra den här matchen idag. Helt ärligt, jag frågar mig om han ens bryr sig om hur det går. Visst gör han någon gest som indikerar någonting ibland, men det känns inte genuint. Och sätter som han släppte matchen på efter att Djokovic tagit ett skadeavbrott. Efter att själv ha startat extremt starkt. Antingen säger man att det bara är dåligt. Eller så ifrågasätter man hans inställning.

Jag tycker det här blev allra mest tydligt i slutet.

Ni som såg matchen. Den där evighetsbollen vid breakboll Djokovic fram till 5-2 i fjärde. När Alcaraz vann den bollen. Då visste jag att han skulle börja försöka. För då tyckte han det var värt det. Han hörde publiken. Han kände att det skulle vara kul att hitta på något. Från den poängen var han säker i sina servegem, och spelade jämnt i Djokovic servegem. Om han hade haft det fokuset under hela matchen, då hade siffrorna varit de omvända. Då hade Alcaraz vunnit med 3-1 oavsett vad Djokovic gjort. För så mycket bättre än han i de stunder han fokuserar.

Nu klarade han inte att få till vändningen. Han hade bara två returgem på sig. Han borde kanske vunnit ett av dem, det där han hade breakbollar, men Djokovic gjorde två kanongem och marginalerna blev därmed för små. Om Alcaraz fått två chanser till hade han brutit minst en gång. Så nära var han, trots att Djokovic servade.

Vad beror då det här på?

Ja, det är nog som det är. Alcaraz är inte som de andra. Det är inte hans gigantiska vilja som tagit honom dit han är. Det är hans kärlek till att spela och fallenhet att lära sig saker som tagit honom dit. Medan man på typ alla andra stora spelare enkelt kan peka på att det är inställningen som tagit dem dit där de är, möjligen Federer undantagen. Det är lite Federer över Alcaraz, och det säger jag inte på ett positivt sätt. Sen var Federers problem oftast nervositet snarare än ovilja att vinna men fortfarande, samma skit. Båda har ofta förlorat, trots att de egentligen är bäst.

Sen måste jag också säga något om det spelmässiga, och något jag tror Alcaraz kommer behöva fundera på i framtiden.

För medan de andra spelarna i toppen hela tiden får ihop sitt spel till en helhet. De flyter runt banan på ett skonsamt, effektivt sätt. Har ni tänkt på att Alcaraz liksom spelar ett slag i taget hela tiden? Och återigen, inte på ett positivt sätt. Han försöker vid varje tillfälle slå den perfekta backhanden, den perfekta forehanden, den perfekta slicen. Och inte minst sättet han rör sig. Han springer hundra procent ut till bollarna, sätter i foten, glider den sista biten, och får förhoppningsvis in bollen. Medan andra spelare försvarar sig på ett sätt där de ser till att få över bollen, och tänker att man kan vända duellen på nästa slag. Alcaraz försöker alltid göra precis allt av varenda slag och jag tror inte riktigt det är framtiden. Det blir för osäkert.

Han är en TV-spelsspelare. Mina barn, och troligen alla andra barn, tror att världen är uppbyggd av ”rating”, precis som i TV-spelen. Huruvida en spelare finns i verkligheten eller inte är inte så noga så länge ratingen är hög, helst ”99-ratad”, Alcaraz skulle definitivt vara 99-ratat i ett TV-spel och där hade jag definitivt valt att spela med honom. Hur skönt är det inte att ha samtliga slag perfekta liksom. Men det är i TV-spelsvärlden. I den riktiga världen ska man få ihop det också och av spelarna i toppen är Alcaraz överlägset sämst på att få ihop det. Idag mötte han dessutom själva definitionen av att få ihop det, Djokovic. Djokovic hade inte direkt varit 99-ratad i TV-spelet så att säga. Men alla delar i hans spel sitter ihop. Utan hål. Utan slarv. Utan allt. Det är en enhet vilket är något av det absolut viktigaste i tennis.

Djokovic då? Hur bra var han idag?

Riktigt bra, även om det blir lite svårt att bedöma.

När Alcaraz var som bäst, i början av matchen och i de sista gemen, då var han kanske inte chanslös, Djokovic men i alla fall tydligt sämre.

Under den period där Alcaraz inte var bra utnyttjade Djokovic det till absolut max. Men vilken nivå behövde han hålla? Exakt den nivå som behövdes för att vinna, den nivå han höll. Men det var väl inte sådär perfekt. Samtidigt som Djokovic alltid anpassar sin nivå efter motståndet. Om Alcaraz varit bättre kanske Djokovic också varit bättre, vem vet.

I övrigt då, hur var matchen för den som inte såg den?

Bra. Fantastisk? Inte alls. Lite under vad man hade hoppats på kvalitetsmässigt kanske.

Avslutningsvis måste jag nämna en faktor till som jag tror var lite avgörande.

Alcaraz är en av de spelare som vill spela snabbast. Vilket så klart sitter ihop med det där att han inte riktigt bryr sig så mycket. Han behöver inte ha de där extra sekunderna mellan poängen för att fokusera, för att våndas, för allt det där som många andra spelare behöver.

Jag ska egentligen inte säga något negativt om Djokovic sätt att dra ner på tempot. Det är upp till reglerna och domaren att hantera. Jag bara noterar att domaren konstant stängde av serveklockan när Djokovic hamnade lite efter i sina förberedelser och att Djokovic tid mellan första och andraserve. Den var lång. Den var otroligt lång. Och man såg att Alcaraz tappade i fokus av det. Han blev uttråkad helt enkelt. Som så många andra stora idrottsmän tänjer Djokovic på reglerna, för att han kan göra det. Idag kunde han till och med utdöma nätservar själv, det var något nytt, men sådär är det alltid. De största har fördelar av domarna, det spelar ingen roll om det är tennis eller något annat. Jag nöjer mig med att notera att det inte är särskilt kul att se på, och att domaren inte någon gång under matchen bad Djokovic att snabba på, kanske lite under det man kan förvänta sig prestationsmässigt av domaren också.

Ska vi titta lite, lite framåt också? Vad betyder det här?

Zverev slog Paul i morse. Han imponerade ordentligt på mig. Riktigt bra bollträff ännu en gång. Sen kan inte Paul vara särskilt nöjd. Han hade break i de tre första seten men vann bara ett. Han var helt värdelös i tiebreaken. Det var en sån dag som det bara inte ville sig. Men fortfarande, Zverev är kanske bättre än någonsin spelmässigt i den här turneringen skulle jag säga.

Djokovic hade eventuellt lite problem med ena benet idag, något som för övrigt också störde Alcaraz. Djokovic vände matchen precis efter att han tagit skadeavbrott. En del av spelet och ALcaraz hanterade det dåligt. Återstår att se om det är någon skada för Djokovic eller inte men positivt i alla fall att han nu har tre dagar på sig fram till semifinalen mot Zverev på fredag. Zverev som nog är nöjd med att få Djokovic istället för Alcaraz även om jag tror han hade haft en bra chans mot Alcaraz också.

Mest av allt dock. Imorgon kommer Sinner i hans kvartsfinal, och det här är på något vis Sinners turnering att vinna eller förlora nu. För jag ska vara ärlig. Det var absolut underhållande och bra idag. Men Sinner, han hade krossat båda två idag om de hållit den här nivån mot honom.