Foto: Figge Boström

Bra läge för svensk tennis att sätta ner foten mot bröderna Ymer

Det var en dryg vecka sen nu som Sverige spelade mot Australien i Davis Cup. Mycket kring den matchen var konstigt, men det var inget överraskande. För jag har skrivit om tennis i snart 20 år och det är två saker som under denna tid varit konstanta när det gäller svensk tennis. Den ena att vi alltid varit mer eller mindre usla. Den andra att mycket hela tiden varit konstigt.

Ska vi med en veckas distans sammanfatta vad det egentligen var som hände kanske?

Vi kan väl börja där. För jag tycker det är kul att berätta hur saker är. Sen har jag sällan citat eller fakta för att backa upp det, så det ska ses som mina egna tankar, men jodå, jag har förbluffande ofta rätt. Och så här var det.

Elias Ymer är en högst frustrerad tennisspelare, och kanske också människa, vad vet jag. Hans karriär börjar rinna ut åt det misslyckade hållet och de senaste åren har hans möjligheter att stöka till höger och vänster minskats av att hans yngre bror Mikael Ymer dels varit mycket bättre än honom, och dels varit ännu stökigare. Så det har helt enkelt inte funnits något utrymme för Elias att bråka och skapa sig fördelar.

Nu kom dock en sådan, sällsynt möjlighet när det skulle spelas Davis Cup. För den här gången låg det inte i lillebror Mikaels intresse att bråka, och då tog istället storebror Elias Ymer chansen.

Den officiella versionen är att han ställde kravet att hans egen tränare skulle få vara med honom under Davis Cup-veckan, något som på flera sätt är komiskt. Flera sätt alltså. Bland annat såtillvida att om man är på Elias Ymers nivå, rankad runt 300 i världen, då har man inte någon tränare med sig under spelveckorna. Man har inte råd med det. Så att han skulle ha sin tränare med sig just den här veckan. Man kan ju fundera lite över logiken i det. Och man kan självklart fundera över om det finns andra, icke officiella förklaringar också. Jag har hört från mer än ett håll så att säga att bröderna konstant försökt få mer betalt än de får för att spela Davis Cup.

Med det där utrett. Varför bråkade då inte Mikael Ymer den här gången?

Jo, för att det inte låg i hans intresse just denna gång. Snudd på något unikt skulle jag säga. Den här gången behövde han den här matchen och simsalabim så bråkade han helt plötsligt inte.

Mikael som precis kommer tillbaka från en avstängning vilket gör att han behöver matcher mot bra motstånd men det var nog inte förklaringen till att han denna gång inte bråkade och inte försökte skaffa sig fördelar.

Nej, det kom ju fram vad det handlade om. Eller ja, exakt vad det är, det vet man nog inte. Men klart är i alla fall att han försöker spela in något slags tv-material om sin comeback. Det har pratats om att det är en Netflix-serie men jag undrar jag om Netflix riktigt vet om det. Jag tror mer på att man hoppas att det ska hända tillräckligt mycket konstigt, och tillräckligt mycket kontroversiellt för att det här materialet till slut ska bli värt att visa. Något som ligger lite i linje med Mikael Ymers intresse här i världen där att synas i sammanhang han ser upp till ligger ganska högt upp så att säga. Kort sagt, han tycker nog idrottsmännen som får synas i tv-serier på Netflix är skithäftiga, så då vill han också vara så.

Och man märkte förstås under helgens gång vad det var som var i görningen. Hur Mikael, med en kamera ungefär en halvmeter ifrån sig, berättade högt och tydligt att han var tvungen att gå och spy precis innan sin inledande match mot Alex de Minaur. Det enda som kunde göra det mer tydligt att han försökte skapa en bra start på sin tv-karriär hade väl varit om han faktiskt tittat in i kameran när han sagt det. Mne säg såhär, det var inte långt ifrån direkt.

Det är förstås främst detta som gjorde det så viktigt för honom att vara med i den här Davis Cup-matchen. Han ville använda den som ett startskott på det som kanske blivit något som blir värt att sända för någon, någon gång i framtiden.

Men det här var då, förra veckan. Han fick det han ville ha, och nu idag var det dags för nästa kapitel i farsen om bröderna Ymer.

Mikael Ymer har under dagen svingat på sitt Instagram-konto och berättat att om det inte varit för att spela för Sverige så hade han aldrig satt sin fot i Kungliga tennishallen, vad nu det betyder. Och om hur han växt upp i en kultur där man ”ska backa sin bror i alla lägen”. Låter som en rätt obehaglig kultur det, och man kan ju undra var den kulturen kommer ifrån. Bröderna Ymer är ju uppvuxna i någon slags svensk småstadskultur där många av oss växt upp, och det där känner jag inte riktigt igen. Jag tror ganska många inte skulle backa upp våra syskon i händelse av att de ägnar sig åt galenskaper.

Kort sagt, Mikael Ymer fick med sig det han ville ha från Davis Cup-matchen, men när det nu är klart, då går det alldeles utmärkt att börja bråka igen, för nu behöver han inget därifrån längre.

Sen ska jag väl säga det. Han lyckas. Att som han gör i stort sett bara kommunicerar själv via sociala medier snarare än att låta journalister som är märkligt intresserade av honom ställa frågor, modernt, och smart. För det gör att han hela tiden får fram det han vill, utan att saker vrids åt håll som han inte önskar. Eller ja, det skulle väl vara här då kanske. Han är duktig med media, Mikael Ymer. Om det är tur, eller om han är slipad på det området, oklart, även om det mest är tur om jag skulle gissa i alla fall.

Hur landar då det här enligt mig?

Ja, nu är svensk landslagstennis i läget där man inte kommer spela några större matcher på ett tag.

Sverige kommer högst troligt åka ur elitdivisionen och man lär nästa år få försöka kvala sig upp igen. Det är långt, långt ifrån säkert att man klarar det, ens om man skulle ha med sig båda bröderna i laget.

Om man skulle misslyckas där eller till och med åka ur den näst högsta divisionen. Då har man flera års harvande framför sig om man vill komma upp i eliten igen och säg så här, det skulle de här bröderna aldrig vara villiga att göra.

Med andra ord, jag får det till att det kanske inte spelar så stor roll om bröderna Ymer spelar i Davis Cup längre för svensk del. Och då skulle det väl ändå varit ett utmärkt tillfälle för svenska tennisförbundet, som under så många år krupit för de här bröderna på alla möjliga sätt, att sträcka lite på sig och helt enkelt utesluta dem från landskamperna så länge de inte visar någon bättring i sitt uppförande. Skulle det göra något bättre? Inte spelmässigt. Vi faller då ner till att i princip inte ha några professionella spelare att ta ut till vårt landslag. Vi får gå ut och leta efter spelare på den lokala klubben som kanske vill åka och spela, typ. Men vore inte det egentligen ganska sunt? Att det bara kommer ut i ljuset hur fruktansvärt långt ner i skiten som svensk tennis sjunkit och vem vet, när man erkänner att man slagit i botten, då kanske något också kan börja bli bättre. Dit har svensk tennis faktiskt inte kommit ännu.

Men kanske mest av allt. För ganska många tror jag det skulle kännas ganska skönt att slå ner på den här typen av uselt uppträdande som bröderna Ymer så länge ägnat sig åt. Så istället för att cirkusen fortsätter på deras villkor. Vi kanske bara ska stänga ner cirkusen och låta den gå i konkurs. Eller kanske någon slags rekonstruktion. Det är typ det svensk tennis skulle behöva. Att under kontrollerade former få slicka såren under en tid, och sen kanske börja någon slags vandring åt rätt håll igen.