Foto: AFP

Bristen på rivalitet sänker toppspelarna

Japp, det kommer inför dagens matcher. Men vi kan förstås inte börja där. Alcaraz ut i förrgår. 24 timmar senare var Djokovic borta och om jag igår inte tyckte jag kunde förklara Alcaraz förlust. Jag tycker det klarnar lite grann.

För mig handlar det om en brist på rivalitet. Det spelar inte längre riktigt så stor roll för spelarna som det en gång gjorde. När man efter matchen kunde höra Djokovic sitta och prata om att det var något av det sämre han spelat. Att han inte kunde serva, inte kunde spela, och att han började känns sig sämre på grund av hög ålder. Det där har liksom bara med en enda sak att göra. Det finns ingen rivalitet längre. Det finns ingen som är besatt av att vara bättre än någon annan. Inte i toppen i alla fall.

För om man skulle gå tillbaka några år tillbaka i tiden.

Det fanns liksom inte en chans att Nadal, Djokovic, Federer, eller Murray, eller någon annan för den delen skulle sitta och visa sig svag och säga att man bara känner sig dålig. För det hade gett de andra ett upplägg att bara käka upp en mentalt. Det handlade då mycket om att hålla sin position mentalt, för annat kom det någon annan och tog den.

Sättet ligger i tiden

Sen ligger ju det här så klart i tiden. Man ska vara öppen med sina känslor. Man ska vara mjuk och självkritisk. Det tycker jag är fantastiskt på sitt sätt. Men det kanske är mer för vanliga dödliga. För elitidrott tror kan kanske inte det är det som pressar de bästa till att hela tiden vara så bra som möjligt.

Häromdagen var det lite liknande med Alcaraz. Han sa att han var skitdålig. Det var inte mer med det, och det kändes kanske inte heller som en så stor grej för honom. Precis som för Djokovic här. Det var liksom inte så här förr i tiden, när de bästa spelarna nästan aldrig floppade. För att de hela tiden upprätthöll sin aura av att vara i princip oslagbara. För det ska man väl också säga. Popyrin fick inte mycket till spelmässigt motstånd av Djokovic. Men heller inget mentalt motstånd. Hade den här matchen spelats för några år sen, då tror jag att Djokovic vunnit den i princip hur dålig han än varit, för Popyrin hade vetat att han inte kunde slå honom. På grund av den oslagbarhetsaura som de bästa spelarna hade då. Nu har de liksom självmant klivit ner bland fotfolket genom att säga sig vara mänskliga. Jag gillar det inte riktigt.

Inga Grand Slam-titlar för Djokovic i år

Det blir alltså noll vunna Grand Slam-turneringar för Djokovic i år och där kan jag väl bara peka på samma sak. Visst skulle han gärna vinna fler titlar, men tveksamt om det spelar så stor roll för honom egentligen. För han har ingen att strida mot längre. Han har besegrat dem alla och han har också visat att han kan stå emot de nya bra. Men att nu liksom över tid försöka mäta sig med dem. Jag vet inte om han bryr sig så mycket om det om jag ska vara alldeles ärlig. Och jag får också säga att jag tror att Djokovic förbereder sig mycket sämre för de turneringar han spelar numera. Det känns inte som att det är riktigt samma besatta satsning som tidigare.

Alcaraz och Djokovic borta. Det var ju de två favoriterna det.

Sinner nu favorit – Men en tunn sådan

Man kan ju lugnt säga att det krattar manegen för Sinner men hur stark känns han just nu då? Inte särskilt, så trots att de andra två nu är borta, jag skulle säga att Sinner känns som en väldigt tunn favorit. Men i normalfallet hade man ju sagt att nu bara vinner han. Jag tror kanske snarare att det är Zverev och Medvedev som slickar sig om munnen. Zverev är ensam kvar på sin halva och Medvedev, som visserligen är på Sinners halva. Jag tror inte han är rädd för någon som är kvar. Inte här i US Open där han oftast varit som absolut bäst.

Nej, det här blev för långt. Vi får ta försnacket i ett separat inlägg.