Foto: AFP

Snart Davis Cup och svensk tennis är sämre än sämst

Det var under några år så att Sverige, trots att man…ja, ska man säga att vi knappt har någon tennisverksamhet i landet? Det ska man kanske inte. Det finns så klart massor av motionärer. Det finns ungdomar som försöker. Men sett till elitverksamhet. Frågan är om det finns någon sport där Sverige är sämre. Om man tar sporter där det så att säga finns verksamhet i Sverige. Vi är väl ganska dåliga på cricket och boboll, men det är möjligen inte så många som utövar vissa sporter. Och då blir man ju naturligt dålig. Tennis däremot, Sverige har varit en stor tennisnation i många år. Fram till för några år sen.

Eller vad sägs om det här?

Bästa svenskar på världsrankingen just nu

1. Elias Ymer – 223
2. Karl Friberg – 591
3. Adam Heinonen – 757
4. Leo Borg – 772
5. John Hallquist Lithen – 920

Det där är de svenskar som är rankade bland de 1000 bästa i världen. För att vara bland de 1000 bästa i världen krävs att man vinner enstaka matcher på futuretouren, tennisens tredje nivå av internationella turneringar där vissa spelare kan ses som professionella, de flesta möjligen inte. Som ett exempel på det erhåller man 20 000 kronor någonting för att vinna en turnering på den nivån. Man kan nästan säga att det krävs att man vinner en turnering varje vecka för att man överhuvudtaget ska gå jämnt upp. Så att kalla den nivån för professionell, det hade varit att ta i från tårna.

Det ska också tilläggas att Sveriges bästa spelare, Mikael Ymer, är dopingsavstängd och kommer tillbaka först i början av nästa år.

Jag började skriva om tennis 2008. Bland annat för att jag tyckte det var intressant att fundera kring hur svensk tennis kunnat utveckla sig så dåligt de senaste åren. Som en jämförelse hade Sverige då två spelare på topp-100. Fyra på topp-200. Sju spelare på topp-500. Och hela 17 spelare bland de 1000 bästa. Och då tyckte man alltså att det var kris redan då. Jämfört med hur det varit några år tidigare.

Om det var kris då. Hur är det då idag?

Det enda man helt säkert kan säga är att det är fascinerande hur vi kan ha blivit så dåliga på tennis. För en gång i tiden visste vi ju hur man gjorde.

Vad tror då jag? Jag har ju trots allt varit med några år. Någon idé borde jag ju ha?

Jag tror egentligen två saker.

Tennisen förändras – Men inte svensk tennis

Den första, och värsta, eller vad man ska säga. Vi har inte hängt med. Tennisen har förändrats löpande sedan 90-talet. Vi pratar i Sverige fortfarande om våra fina spelare på den tiden, och vi tror att det fortfarande skulle gå att göra samma sak som då. När man ser spelstilarna på de spelare som spelar idag är det också helt uppenbart att utbildningen ligger 20 år tillbaka i tiden. Vi utbildar dåtidens tennisspelare i det här landet, och därför har vi blivit så komplett värdelösa.

Ovan är grundproblemet. Men sen tycker jag också det finns en grej till. Som gör att det kommer dröja många år innan det här bryts.

För jag tror också det är ett stort problem att man inte riktigt accepterat att vi hamnat snett. Vi är lite för fina för det på något sätt. Vi vill inte erkänna att vi gör fel. Vi ändrar ingenting. Vi nöter bara på. Vilket gör att åren går, men det kommer inte upp några spelare av vettig nivå. För man ska säga det. Ja, det ser uselt ut på seniornivå utan någon ljusning i sikte. På juniornivå ser det snudd på ännu sämre ut. Tittar man på spelarna som är på juniornivå nu och ska bli seniorer om några år, det finns ingenting där som ens har potential att bli några rejäla professionella spelare. Utan det som kommer är möjligen enstaka spelare som blir bland de 500 bästa i världen. Men några spelare på atp-touren eller ens challengertouren, den andra nivån, det har vi inte på gång. Sen är det populärt att säga att man inte kan se på spelare i 15-17-årsåldern om de ska bli bra eller inte. Jag har följt tennisen varje dag i mer än 20 år. Hur det är i andra sporter kan jag inte tala för men i tennis. Möjligheterna att bli en riktigt bra spelare om man inte ens ser att det finns någon potential i 15-17-årsåldern. De är bortom små. Det finns undantag, men att leta undantag motsvarande någon enstaka spelare i världen i varje generation, då griper man efter halmstrån.

Bröderna Ymer då? De är ju bra?

Ymers och Söderling har bromsat förändringen

Ja, jo. De är ju jättebra med svenska mått. Innan Mikael Ymer blev avstängd hade han ju precis etablerat sig på atp-touren dessutom. Medan Elias Ymer nu är 28 år gammal och längre från atp-touren än han varit under hela sin seniorkarriär egentligen. En nivå där han aldrig varit uppe. Han har faktiskt aldrig varit topp-100 i världen på rankingen. Men Mikael Ymer, visst. En spelare som likt Robin Söderling egentligen, vår senaste riktigt duktiga tennisspelare, kom fram via en egen jättestor satsning där kopplingen till svensk tennis i stort var ganska liten.

Också en liten del i svensk tennis misslyckande de senaste åren skulle jag säga. Det faktum att först Robin Söderling och sen Mikael Ymer funnits. För dessa enstaka undantag som ramlat ner från himlen snarare än att vara produkter av svensk tennis har gjort att man kanske skjutit på det oundvikliga. Att man ändå kunnat säga att vi i alla fall har spelare, och att det inte är så dåligt. Men jodå, så dåligt är det. För den verksamhet som bedrivs ute i klubbarna, det som är svensk tennis, har de senaste 15 åren faktiskt inte producerat en enda bra tennisspelare. Det låter rätt otroligt när man säger det. Men så illa är det.

En ctrl-alt-del, det är det enda som skulle kunna ändra på det här. Man måste göra om allt från grunden. Först förlika sig med att allt vi gör är fel, sen titta på hur man gör i andra länder, och sen kanske också försöka sätta en plan för något som är möjligt att tro på. För oavsett vad det är för plan som man haft nu i 15 år. Den fungerar uppenbarligen inte särskilt bra.

Ska vi avsluta med något lite komiskt?

Davis Cup, denna stolta, klassiska turnering har numera stöpts om, först för att man under några år hade privata ägare som ville busa till det hela kanske lite väl mycket. Det har blivit mer chansartat, vilket gjorde att Sverige till och med hängde med i den högsta divisionen i några år. Detta för att vi fick konstanta superlottningar och fick möta enstaka lag som precis som oss lyckats hanka sig kvar, men var i ännu sämre fick.

Sverige kan vinna Davis Cup-matchen mot Indien

Nu är Sverige nere på den tredje nivån, kan man väl kalla det. Vi är inte med i det riktiga Davis Cup. Vi är heller inte med i kvalet till nästa års Davis Cup. Däremot spelar vi en match om att kanske få kvala till Davis Cup nästa år och vi gör det mot Indien. Matchen spelas om två veckor i Kungliga tennishallen och håll i år, Sverige har faktiskt någon slags vinstchans som det ser ut just nu. Trots att vi bara har en enda singelspelare som på något sätt kan betraktas som professionell. Vi är långt ifrån favoriter, men vi har en liten chans mot det indiska laget som, också otroligt märkligt, inte är så bra på hardcourt. Indien, som historiskt spelat alla sina matcher i Davis Cup på gräs, har nu två singelspelare som båda är bättre på grus i sin uppställning. De är bättre än våra svenskar, men det blir relativt snabb hardcourt i Kungliga tennishallen och det är till Sveriges fördel. Som om inte det vore nog. Indien har ett helt gäng dubbelspelare på professionell nivå men bara en enda av dem verkar vilja spela den här matchen, och det är inte en av de bästa av dem.

Vi hoppas på bättring, men jösses vad mörkt det är för svensk tennis just precis nu.

Vill du diskutera detta vidare? Välkommen in till vår facebookgrupp som heter kort och gott Tennisen.