Foto: AFP

Helamerikanskt i första semifinalen i US Open

Jag trodde Zverev och Dimitrov. Det blev Fritz och Tiafoe. Jag är egentligen mer överraskad över Fritz skulle jag säga, och det är väl inte så konstigt. För det var väl matchen som faktiskt innehöll något att prata om. För om man ska vara helt ärlig, Zverev borde nog vunnit den där matchen.

Först och främst är jag glad över att Zverev åkte ut. Jag är alltid glad när han förlorar. Och vill man hitta en förklaring till det så går det utmärkt att nyhetsgoogla honom. Nej, bevisligen är han ute och spelar tennis snarare än att sitta i buren, inte dömd för något, men möjligen kan man plocka fram uttrycket ingen rök utan eld samt notera att han vid ett par tillfällen gjort uppgörelser. Eller om man så vill, betala sig bort från problemet i form av att hamna i domstol.

Det kan vara bra att skriva det en gång extra snarare än någonting annat, för om man inte hänger med på det där, då kan det verka lite märkligt att någon liksom hela tiden skriver att man hoppas att den ska förlora. Om man inte har bakgrunden blir det nästan som mobbing men det är det alltså inte. Det är mer att Zverev gjort det rätt omöjligt för någon att ha minsta respekt eller sympati för honom.

Zverev nästan omöjlig i sitt eget spel

Bra på tennis är han dock, och under ett drygt set igår skulle jag säga att han var uppe och nosade på det bästa han kan spela. Med en hel del hjälp av Fritz. Jag har blivit lite papegoja gällande detta de senaste dagarna när jag skrivit om US Open-matcherna men jag upprepar mig en gång till. I tennis är man två om att en match ser ut på ett särskilt sätt. I det här fallet. När man fastnar i, jag skulle kalla det för Zverev-tempot. Då går det typ inte att slå Zverev. Eller ja, det går, men det krävs typ en Nadal, Djokovic, Alcaraz eller Sinner som spelar riktigt, riktigt bra för att slå honom på det spelet.

Man kan närmast beskriva det som att tempot blir väldigt högt, men att motståndaren ändå inte står för nära baslinjen, samtidigt som Zverev står ganska långt bakom baslinjen och bara matar på med sina tunga slag. När det blir så, då slår man inte Zverev. Det gjorde inte Fritz heller igår när han under ett drygt set hamnade i det där spelet. Från mitten av andra set till slutet av tredje set någonting, var det. Då var Zverev totalt överlägsen, och även om han bara fick med sig ett break under den tiden. Det kunde nog varit både två och tre break om resultatet skulle spegla matchbilden. Han var helt överlägsen och han är så fruktansvärt bra på det där. När det inte blir någon variation. När han hela tiden får tryck på sig så han slipper sätta egen fart i bollen. Men där han också hela tiden hinner med utan att bli alltför stressad. Kan låta lite smalt, att det måste vara precis sådär för att han ska spela perfekt. Men det är faktiskt så att matcher ofta hamnar i just det där spelet. För motståndaren tycker att den måste hålla tryck på Zverev, det ska man ju mot de flesta spelare. Samtidigt som motståndaren kanske inte känner sig sådär riktigt perfekt så man vågar ta de där ministegen framåt för att ha chansen att istället sätta så hög press på Zverev att han inte hinner med.

Zverev löste problemet åt Fritz

Det jag kan tycka är lite orättvist med Fritz vinst igår kväll är att det inte var han som gjorde något för att komma ur den där matchbilden där han var helt chanslös. Det var istället Zverev som blev supernervös i sista gemet i andra set. Garanterat beroende på att han började känna att han inte tog sina chanser och att stressen då kom. Efter det, att Fritz serverats det tredje setet, lyckades han sen bryta matchbilden, närma sig baslinjen, sätta press på Zverev, och var då åter bättre än Zverev precis som han var i första set. Fritz vinst i fjärde set var därmed helt rättvis. Jag tycker han borde vunnit det innan tiebreak till och med. Men jag vidhåller. Det var Zverev som såg till så att matchbilden bröts och Fritz kunde vinna. Jag är inte så säker på att Fritz hade klarat det om han inte fått den där medgången som serverades av Zverev i slutet på tredje set.

Ingen Grand Slam-vinst för Zverev den här gången heller och jag tackar och tar emot. Även om jag förstår att när toppspelarna numera är så svajiga som de är. Såna här möjligheter kommer komma ofta för Zverev de kommande åren och att det ska hålla i sig det här, att han aldrig vinner, det kommer liksom aldrig hålla. Förr eller senare vinner han. Tyvärr.

Men inte den här gången. Och jag tror inte Fritz vinner heller. Eller Tiafoe för den delen som sen vann nattmatchen mot Dimitrov. Det fanns några olika scenarion inför den matchen. Ett av dem var att Dimitrov verkligen hade problem med fysiken, som det såg ut som mot Rublev, och det blev det scenariot. Han orkade inte riktigt.

Nya kanske lite tråkigare amerikaner

Fritz mot Tiafoe alltså. USA mot USA och utan att egentligen direkt ogilla någon av dem. Okej, Tiafoe är väl ingen favorit, men ändå. Jag måste bara säga det. Var inte de amerikanska spelarna väldigt mycket coolare för några år sen? Jag menar, när Roddick och Blake, delvis också Fish, spelade på centercourten i US Open. Då var det liksom disko varje gång. När Fritz och Tiafoe, även Shelton och Paul, nu spelar. Visst hejar publiken lite grann. Och spelarna går nere på banan och viftar efter att publiken ska jubla mer. Men det känns liksom på något vis ganska plastigt. De lyckas inte få upp det där riktigt brutala stödet som många andra länders spelare lyckas få på hemmaplan och jag tror att det beror på individerna. Tiafoe kämpar stenhårt för att vara utåtriktad och få med sig folk men det är någonting som inte riktigt funkar. Jag kan inte peka på det men det lyfter liksom inte. Fritz är den perfekta svärmorsdrömmen, snygg är han också, helt otroligt snygg. Men samma sak där. Det finns liksom inget krisp riktigt. Det saknas det där sista lilla som spelarna i generationen innan verkligen hade.

Nu blev det flummigt här på onsdagsmorgonen. Fritz och Tiafoe är i semifinal. En amerikan kommer spela final i US Open för första gången på massor av år. Men vinna? Nja, då måste nog något hända på den andra halvan ändå.