Foto: AFP

Inget superhjälteslut – men det hade inte passat

Han sa det själv inför veckan, Nadal. De där perfekta sluten. De finns kanske i Hollywood-filmer. Men inte i verkligheten. Och jag tror också han såg problemet i att om det blivit ett perfekt slut. Om han varit riktigt bra. Om Spanien hade vunnit Davis Cup, och Nadal varit en ledande spelare. Då hade det inte varit ett perfekt slut. För då hade inte slutet varit definitivt. Då hade han funderat över om det inte var läge att fortsätta, trots allt.

Jag tycker också. I tider där man pratar om idrottsmän, och sannerligen om tennisspelare i synnerhet, som cirkushästar. Åtminstone vissa, åtminstone emellanåt. Att Nadals karriär inte avslutades med en stor, sprakande show. Jag tycker det känns skönt. För det har aldrig varit det som det handlat om för Nadal. Att bjuda på en show för showens skull. Show har det ibland blivit, men inte framkallat. Det har kommit av bara farten.

Eller vad säger ni. Har ni någon gång sett Nadal försöka slå ett extra snyggt slag för publikens skull?

Jag kan kanske plocka fram något slag mellan benen, där han dock ofta försökt välja rätt slag, ofta en lobb, istället för att försöka slå de här meningslösa slagen i perfekt höjd för motståndaren som då alltid står vid nätet och tackar och tar emot. I övrigt, han har aldrig försökt underhålla, Nadal. Han har spelat, och tävlat, och alla har blivit underhållna, men inte för att det varit hans mål. Utan för att han bara varit underhållande.

Nu skulle det vara öppet mål att prata om arvtagaren. Alcaraz. Som är den raka motsatsen, och det är nog också delvis det som hindrat honom från att lyckas med det han kämpat så hårt med i år. Att försöka ge Nadal ett perfekt slut, genom att bjuda på en show. Först i OS, sen i Davis Cup. Alcaraz misslyckades två gånger om. Lite orättvist kanske. Det var dubbel två gånger om som sänkte Alcaraz i dessa försök. Han har ju knappt spelat dubbel, pojken. Så det har kanske inte varit så lätt. Men i alla fall. Jag tycker också på något sätt att det känns skönt att det inte blev det här svulstiga slutet där Alcaraz bar fram Nadal till en seger. Inte för att jag missunnar någon av dem det. Utan för att det ju inte är det där Nadal vill ha, innerst inne. Han är en skadeskjuten idrottsman numera, och frågan är hur bra han hade mått av att någon annan bar fram honom till en sista framgång, egentligen.

På det området måste jag också säga att det här var en för mig lite överraskande avslutning.

För jag trodde att Nadal skulle vara lite bättre än han var. Visst har man sett länge att det inte finns så mycket kvar. Men när han nu tog en plats i Davis Cup, kanske inte den glans Davis Cup hade förr i tiden, men ändå den största landslagsturneringen vi har. Jag trodde att han skulle vara lite bättre. För om man ska vara sådär riktigt, riktigt ärlig. Om Nadal inte hade spelat igår mot Holland. Då tror jag att Spanien hade varit i semifinal nu. Jag tror att Bautista hade varit bra nog för att slå Botic på det inomhusunderlag som är i Malaga. Då hade Spanien inte ens behövt spela dubbel, och då hade man mött antingen Tyskland eller Kanada i semifinal, en match som man aldrig hade kunnat förlora baserat på dessa lags uppställningar. Så ska man vara sådär otroligt ärlig, och möjligen någon procent elak. Nadals avskedsföreställning här gjorde så att Spanien inte vann Davis Cup i år, eller åtminstone gick till final.

Men var det egentligen det här som var avskedet? Inte för mig. Avskedet har varit flytande, faktiskt i ett par års tid. Man har mer och mer sett att han inte riktigt kan spela längre, och det har liksom känts hopplöst. Sen berättade han för en tid sen att han tänker sluta, och då var det för min del liksom redan klart. Det blir ingen sån där exakt punkt för Nadals avslut som tennisspelare, något jag tycker är ganska skönt. För då blir det inte särskilt dramatiskt. Nu har han spelat sin sista match, men för mig var det längesen jag såg hans sista match. Hans sista riktiga match. Jag skulle faktiskt gå så långt tillbaka som finalen i Franska öppna 2022. Jag tror det var då som han egentligen slutade. Han hade spelat med en bedövad fot under hela turneringen och berättade efteråt att det inte går längre, och att han skulle ta ett långt uppehåll. Där slutade han för mig, för det var då utsikterna försvann. Så det blir nog mest det avslutet jag minns, och helt ärligt, det var ju faktiskt det där perfekta Hollywood-slutet men som sagt. Det är Nadal det här. Det ska inte vara några Hollywood-slut. Det ska vara ett jävla arbetande tills det inte går att arbeta längre, ingenting annat. Och även om jag kan tycka det blir lite tramsigt när man själv säger det. Jag läste nyss att han efter avslutet igår sagt att han ville bli ihågkommen som en bra kille från en liten by på Mallorca som precis som många andra gått upp varje dag och gjort sitt absolut bästa. Med skillnaden att han till skillnad från alla andra fått uppleva helt overkliga saker. Och sist men inte minst. Vilket sannerligen lär stämma. han tyckte sig också ha uträttat mer än han någonsin kunnat drömma och jodå. Jag håller med. Jag tror inte han sprang omkring som barn och tänkte att han skulle vinna Franska öppna 14 gånger. För det gör man liksom inte. Och även om Nadal inte kommer gå till historien som varken den största eller bästa tennisspelaren någonsin. Det rekordet. Att vinna Franska öppna 14 gånger. Jag har ägnat den största delen av mitt 40-åriga liv åt att titta på sport och det rekordet. Jag kan inte se något annat rekord, alla sport inräknad, som är sjukare än det. 14 gånger. Man spelar liksom inte professionellt i 14 år. Inte normalt i alla fall. Man vinner därmed definitivt inte den allra tuffaste turneringen inom sin egen sport 14 gånger. Man gör det bara inte. Jämför med precis vad som helst, och försök hitta någon som vunnit ett stort årligt event 14 gånger. Det finns inte. Aldrig.

Som jag alltid sagt om Nadal. Inte alltid den bästa tennisspelaren. Inte den största tennisspelaren.

Men som idrottsman. För mig i alla fall finns det ingen som är mer idrottman än han är. Och där räknar jag då in uppförandet, arbetandet, och uppförandet. Jag kan åtminstone inte hitta något större föredöme på en idrottsarena än honom. Det var perfekt, från första till sista stund.