Foto: AFP

Min topp-50 – Plats 34-32

Första siffran är spelarens placering på min ranking. Siffran inom parentes är spelarens atp-ranking.

34, (40) Tallon Griekspoor

Jag har ju gjort den här rankingen i några år. Jag gör så att jag gör rankingen först, och sen skriver jag om spelarna löpande, så att säga. Jag hamstrar alltså inte allt med en gång utan det här sitter jag exempelvis och skriver strax innan Manchesterderbyt här på söndagseftermiddagen. Samtidigt som jag för övrigt har på innebandyn här framför mig. Där jag undrar, hur har de lyckats få dit en så oerhört engagerad publik till en innebandymatch? Det ligger en hund begraven. Kan vara statister.

Men, det jag skulle säga. Någon gång varje år när jag ska skriva om en spelare så frågar jag mig, varför gjorde jag så här? Eller flera gånger. Det här är en sådan gång. När jag nu ser att jag puffat upp Griekspoor jämfört med atp-rankingen. Hur tänkte jag då?

Jag tror jag har svaret. Jag jämförde honom med spelarna som låg precis bakom, och landade i att han är bättre än dem. Griekspoor bättre än Struff, alltså. Och det är ju rimligt. Samtidigt som, Griekspoor 34:a i världen, ja, kanske är det så.

Han var helt okej ganska tidigt, men han känns väl ändå inte som någon supertalang direkt den här killen, men han har verkligen fått till det. Noggrann, proffsig, bra i turneringar där möjligheter öppnar sig. Och ibland kan han också pressa riktigt bra spelare. Han känns ganska orädd. Han lägger sig liksom inte ner och ger slaget förlorad bara för att man borde vara chanslös.

Två äldre bröder som spelade proffstennis också förresten. De var dock inget bra överhuvudtaget.

Ibland brukar jag använda Elias Ymers misslyckade tenniskarriär som en jämförelse med andra spelare som lyckats. De är födda samma år, 1996. Jag ska inte köra någon fladdrig liknelse här utan jag nöjer mig med att slå fast att Tallon Griekspoor inte var riktigt lika bra som Elias Ymer som junior, så att säga.

33, (35) Nicolas Jarry

Ibland bara rasar liknelserna in. Jarry, några månader äldre än Elias Ymer. Att Jarry vid snart 30 års ålder skulle vara topp-40 i världen samtidigt som Elias Ymer inte skulle vara topp-200. Det stod i ganska många gånger pengarna för 10 år sen det.

Han har verkligen vridit ut precis allt ur sin karriär, Jarry och det är imponerande, särskilt som han ju hunnit med en rejäl dopingavstängning också. Extremt seriös. Han tränar nog en del så att säga. Och han har hittat en spelstil som ligger i tiden med en serve som är uppe lite bakom de absolut bästa och i övrigt, som sagt, noggrannhet. Han har en helt okej forehand, en rätt dålig backhand, men han ger inte bort något. Dessutom tycker jag han är duktig på att använda sig av räknesystemet. Han blåser sällan igenom sina servegem men fokus på varje boll och han gör det som krävs.

Supertråkig. Jag tycker det är ett underbetyg att han har de framgångar han har. Men jag kan ändå inte låta bli att imponeras.

Förresten. Man måste ju jämföra med hans landsman Garin som precis som Ymer lite grann misslyckats i sin karriär, även om det inte alls är på samma nivå, Garin har ju varit uppe som en jättebra spelare. Men att Garin inte blev en världsspelare men att Jarry blev det, man hade nog inte gissat det när de var juniorer i alla fall.

Sen ska man inte blanda ihop det här. Det finns enstaka spelare som kan lyckas med det som exempelvis Jarry lyckats med, att bli en väldigt bra spelare utan att vara stora talanger men det är helt otroligt ovanligt, och det är inte som att han inte kom med i TV-pucken direkt, för att prata hockeyspråk. Han var alltid helt okej, så det är inte som att han ploppade upp från ingenstans. Det faktum att man inte kan nå atp-touren om man åtminstone inte är riktigt bra i unga år, det står sig i högsta grad, och kommer alltid göra. Är man inte bra som junior, då ska man inte drömma om atp-touren. Det är omöjligt.

32, (27) Sebastian Baez

Tycker han kan vara lite svårt att få grepp på den här rackaren, Baez. När han väl är bra kan han se riktigt, riktigt stadig ut men så kan han ibland också se ut som att det liksom inte finns någonting. Trots att han har en sån där spelstil med forehand och snabbhet där man ofta är rätt jämn.

Bra är han i alla fall och han har inte ens fyllt 24 år ännu. Det gör han strax innan nyår.

Liten, 170 cm kort, ingen serve att tala om. Backhanden är inte jättebra. Men när det fungerar för honom, då är han en sån där enda stor forehand som inte kan missa på grus.

Det kanske allra konstigaste med honom är att han är totalt kass på hardcourt, men har ändå vunnit en atp-titel på underlaget. Det är lite knepigt.