Foto: AFP

Min topp-50 – Plats 43-41

Siffran till vänster är min ranking. Siffran inom parentes är spelarens atp-ranking.

43, (41) Alex Michelsen

Den här blir jag definitivt inte klok på. Vad är han för något, egentligen?

Han ser ut att vara två meter lång. Det är han definitivt inte. Drygt 1,90 är han enligt internet. Han ser ut som att han borde vara en servekanon, men serven är egentligen kanske till och med en svaghet sett till hans fysik och spelstil. Han ser helt otroligt kantig ut i spelet. Han ser hopplöst osäker ut. Men säkerheten, det är väl det han lever på egentligen.

Som sagt, jag förstår honom inte riktigt. Jag kanske behöver mer tid på mig, eller så är han bara en otroligt sällsynt rackare där det mesta är motsägelsefullt.

Det finns heller ingen riktig linje i hans resultat skulle jag säga. En final på gräs i den jättesvaga turneringen i Newport. En kvart i Washington direkt efteråt, ingen stark turnering heller. Över 250 poäng från de där två turneringarna. Sen var han i final i Winston Salem också. På tal om helt usla turneringar. Semifinal i Metz i årets sista turnering. Jag behöver inte säga det där om usla turneringar en gång till va?

Men är de så kanske att Michelsen är en sån spelare som växer när han känner sig lite bra i en turnering? När han känner att han har chansen? Han vore inte den första spelaren med den egenheten i så fall.

20 år gammal. Han ligger superbra till sett till sin ålder. Vissa amerikaner har blivit riktigt bra trots att deras teknik varit lätt kantig men ska det verkligen gå att vara så enormt kantig som Michelsen men ändå bli sådär riktigt, riktigt bra, typ i närheten av topp-10? Jag är högst tveksam till den saken.

42, (33) Alexander Bublik

Tennisens största pajas om man frågar mig. Tennisens skönaste kille om man frågar honom själv skulle jag tro.

Nu blev det väldigt hårt. Jag tror inte det finns mycket on i honom men ordet pajas, det är ju en pajas, även om det oftast används väldigt negativt. För mig är Bublik en pajas, men utan den negativa laddningen i ordet. Ska man använda ordet clown istället kanske? Men det blir ju inte heller rätt.

Hur som helst. Jag är inte särskilt charmad av hans sätt att uppföra sig på tennisbanan och jag tror varken att hans kollegor eller publiken är det heller men någonstans klarar han sig ändå undan att bli väldigt ogillad för folk märker just det där, att det faktiskt inte finns så mycket ont i honom. Jag tror att han mest bara har ett sånt där väldigt osunt sätt att se på sig själv som professionell idrottsman. Han ser upp till helt fel förebilder och fokuserar kanske lite för mycket på sin dröm om att vara något annat än en vanlig tennisspelare.

Men så kommer man ju till problemet. Att han inte riktigt är bra nog för att man ska intressera sig för allt tramseri.

Samtidigt som man ska säga att om man ska imponeras av något kring honom så är det väl att jag tycker han fått ut ruggigt mycket av det han har spelmässigt. Han har vunnit fyra turneringar och var topp-20 i världen i våras. Utan att han egentligen är sådär väldigt bra skulle jag säga. Men han har en styrka i att jag tror att det är lite lurigt för motståndarna att hantera honom när han väl är fokuserad. För jag tror att man när man möter honom lätt hoppas på att han ska sänka sig själv men när han väl vill, då är han numera faktiskt rätt bra på att fokusera.

Nästan två meter lång. Massor av bollkänsla. Ett bristande taktiskt sinne och som sagt, lite ojämn i sin inställning. Återstår att se hur det blir framåt. Jag tror knappast han blir bättre. Samtidigt som risken nog är att han någon gång kommer in i en riktigt dålig period och då är nog risken att han kan rasa på rankingen under en tid.

41, (31) Giovanni Mpetshi Perricard

Här börjar vi komma till en nivå på listan där det är ganska hårda bud. Och ligger man lite lägre på min ranking än på atp-rankingen, det är inte mycket att skämmas över för någonstans runt plats 40 börjar spelarna bli riktigt bra. Rätt stor skillnad någonstans här skulle jag säga. Det skiljer relativt lite mellan spelarna jag skrivit om hittills och de närmaste 10-20 som inte kom med på min topp-50. Men som sagt, någonstans härifrån skiljer det en del mellan spelarna som kommer och de som är längre ner.

Det ska bli riktigt intressant att följa GMP kommande säsong. Under slutet av säsongen var han i min bok definitivt världens bästa servare och han var även den första spelare jag sett åtminstone som kunnat gå med 80-90% kraft på sina andraservar utan att felmarginalen blev större än för en vanlig spelares andraserve. Om det där handlade om någon magisk form eller om han hittat något som ingen annan förut hittat, det får vi se nästa säsong. Jag är tveksam till att det kommer gå att ligga på så hårt som han gjorde de sista veckorna över tid men samtidigt, det var ganska många matcher i rad som han klarade det så det ska inte uteslutas.

Sen tycker jag faktiskt, hur otroligt det än kan låta, att han var sämre spelmässigt under den här perioden än han varit förut. Det var som att när serven fungerade så sjukt bra kunde han tillåta sig att vara sämre när bollen var i spel. Samtidigt som motståndet också kanske var lite tuffare än han är van vid, så då såg det kanske sämre ut.

21 år gammal och det finns så klart stora möjligheter till förbättring. Det jag tycker han borde göra är att försöka acceptera att den offensiva backhanden, om den ens kan kallas för något sånt, är skitdålig och försöka anpassa sitt spel efter det. Lite åt Karlovic-hållet kanske. Att försöka bluffa bort backhanden genom att lära sig att enbart slica den men där slutar jämförelserna mellan dem. För Karlovic kunde ju aldrig röra sig. GMP är en atlet som skulle kunna lära sig att i stor utsträckning springa runt och sli sin forehand, med slicens hjälp från backhandssidan.

Ja, det här är en spelare man hade velat coacha, så mycket kan man ju säga.