Foto: AFP

Nadal slutar – På tiden men ändå deppigt

Så kom den här dagen också. Mycket senare än vad man trodde, ärligt talat. Vi som är tillräckligt gamla minns hur det pratades om Rafael Nadal när han var dryga 20 år gammal om hur han aldrig skulle hålla länge med den spelstilen. Så blev det inte, men det blev det ändå. För även om han nu är 38 år gammal när han slutar. Hans kropp har varit körd i många år. Det som gjort att han inte slutat förrän nu är inte att hans kropp höll ihop långt upp i åldern som exempelvis fallet var för Roger Federer. Nej, i Nadals fall har det istället handlat om att man inte ger sig.

Faktiskt en av de grejer jag kommer minnas mest med honom.

Nu låter det som att han dött, eller ska gå och dö. Jag hatar att skriva de här texterna, för de är helt omöjliga att skriva. Nadal varken har dött eller ska dö. Han ska sluta spela tennis, vilket han i praktiken redan gjort. Men man förväntas liksom skriva texter som om personen i fråga har dött i stort sett. Det blir väldigt konstigt.

Men, i alla fall.

Nadals ovilja att ge sig var unik

En av de grejer jag kommer minnas mest är hur han sett ut när han varit tvungen att ge upp. När hans kropp svikit honom. Vilket den gjort så många gånger. Nadal har överanvänt sina kroppsliga resurser i så många år att det ofta blivit så. Att när han väl förlorat, då har det inte handlat om att spelet saknats. Det har ofta handlar om att kroppen sagt ifrån. Ofta har det heller inte krävts särskilt mycket för att han ska ge sig på grund av det kroppsliga. Han har påverkats av att det hänt så ofta att han ibland kanske valt att lyssna väl mycket på kroppen. Med undantag, givetvis. Hans sista stora titel, Franska öppna 2022. När han i efterhand berättade att hans ena fot varit nedsövd i ett par veckor. Hur det verkligen var, vem vet, men man kan väl säga att han kanske gjorde något lite utöver det vanliga för att vinna en sista gång. Och helt ärligt, efter det kom han heller aldrig tillbaka. Många försök, men han hittade aldrig någon nivå igen. Vilket han också pratade om då. Redan då pratade han allvarligt om att det kanske var dags att sluta. Sen försökte han i drygt två år utan att få till det. Lite mer än vad en vanlig människa försöker, kanske.

Nu skulle jag komma till det jag minns med honom kring detta. Om jag inte gjorde det högre upp. Jag har alltid tänkt på hur genuint ledsen, besviken, han blivit de gånger som kroppen svikit honom. Som att han skämts för det. Att inte kunna göra sig själv rättvisa. Smärtsamt, definitivt, men också ett tecken på att han är en av de absolut mest fantastiska idrottsmän jag sett. Och då har jag ändå tittat på sport dagligen i 35 år någonting. Nadal är inte den största talangen. Det största spelmässiga geniet. Men när man säger idrottsman. Viljan att idrotta. Förmågan att idrotta. Vägran att aldrig någonsin ge sig, utan ett uns av missunnsamhet de få gånger han förlorat. Då är det Nadal.

Ibland kunde man veta att Nadal skulle vinna

Han är också speciell skulle jag säga inom en rätt speciell kategori för min del. Man har ju sett en och annan tennismatch genom åren så att säga. Folk frågar jämnt och ständigt om den eller den spelaren är stenklar på att vinna den och den matchen och svaren är alltid de samma. Ja, han kan säkert vinna, men det är ju inte givet.

Med Nadal däremot. När han var som bäst, och skadefri. Då minns jag att jag, inte jättemånga, men flera gånger, i stora matcher, sa att han inte kunde förlora. Och då förlorade han aldrig. För det fanns en tid där det inte gick att slå Nadal om förutsättningarna var de rätta för Nadals del och det är rätt unikt skulle jag säga.

Vad minns jag mer då?

Ja, jag minns ju när jag startade den här bloggen. Helt på måfå utan att överhuvudtaget tänka på namnet på den. Det är en helt annan sak men jo, den är ju döpt efter Nadal, så är det.

Nadal och Federers förmåga att följa med utvecklingen var unik

Men mer hur jag under bloggens tidiga år brann för att försöka förklara att det var Nadals spelstil som skulle gälla i framtiden, och inte Federers. Det är väl kanske den främsta missuppfattningen om mig om man följt bloggen i många år. Att jag skulle ogilla Federer. Det har jag aldrig gjort. Jag har kanske kunnat tycka att hans fans varit något enögda, och att bilden av honom som spelare kanske varit lite felaktig. Samt då att jag tidigt såg att med hans spelstil, han kommer aldrig kunna hantera Nadal. Vilket egentligen blev lite fel, för det gjorde han ju. Han var inte uppe och matchade Nadal riktigt, men han anpassade sig och lyckades hänga med och besegra Nadal många gånger. Det där pratar man sällan om när det gäller Federer, för övrigt. Hur han lyckades ändra sin spelstil när det gick upp för honom att det spel som tagit honom till att bli världsetta sen aldrig skulle räcka när Nadal och senare Djokovic kom. Han lyckades justera, skaffa sig lite större marginal i vissa slag, la till mer topspin i sina slag, och hängde med i många år. Fantastiskt gjort.

Medan Nadal var föregångare till den tennis som regerade i många år, men inte längre. Där hade jag fel. Jag trodde att den här riskminimerande tennisen men ändå med högt tryck skulle vara den som gällde i toppen under överskådlig tid. Sen kom det spelare som klarade av att spela med mindre marginaler, längre fram i banan, utan att vara osäkra. Så Nadal behövde också ställa om sitt spel, lite också för att hans kropp började lägga av. Vilket i sig är lite småsjukt. Under de sista dryga fem åren av Nadals karriär var han mer av en attackspelare än en defensivspelare. Det jämfört med var han började. Där han helst av allt inte ville ta en procent risk i ett enda slag. Han och Federer. Det är väl ett kännetecken för de riktigt stora det där. När man har en karriär lång nog för att man under karriärens gång varit tvungen att förändra sitt spel, och lyckas med det.

Sen så, jag kan inte avsluta det här för nu utan att säga någonting om hans mentala förmåga. När han hade kroppen med sig. Då tror jag att han kände att han verkligen inte kunde förlora. Och förklaringen skulle jag säga är att Nadal aldrig haft en procent rädsla för att förlora. Han har vägrat förlora, vägrat ge sig, men han har inte varit rädd. Om man tittar på de klassiska matcherna mot Federer som han vann exempelvis. Det var där skillnaden ibland låg. Federer var lite rädd att förlora, Nadal var aldrig en procent rädd för att förlora. Han ville bara vinna. Den perfekta inställningen.

Nadal och Federers rivalitet var helt unik

Mycket Nadal, mycket Federer. Ni har nog sett bilderna på sociala medier på dem idag redan. Den mest klassiska kanske när de satt och höll varandra i handen efter Laver Cup för ett par år sen när Federer slutade. Båda storbölade. Vilket ganska väl sammanfattar det jag skulle säga är den mest fantastiska rivaliteten som överhuvudtaget funnits inom all sport. När Nadal och Federer möttes, det kommer aldrig hända igen att så många människor brann så otroligt mycket för spelarna. Jag har i alla fall aldrig upplevt något liknande, och tror inte heller jag kommer göra det. Jag minns tiden då vi hade en chatt på vamosrafa.se och senare också i vår facebookgrupp Tennisen. Det det kunde vara hundratals, ibland över 1000, människor inloggade samtidigt, bara för att få säga något om matchen. Ibland gick det kanske över gränsen för supportrarna, men aldrig på planen. För det är det där som gör deras rivalitet unik. De var under stora delar av deras karriärer kanske inte bästa kompisar, men väldigt goda vänner. De hade ingen tagg till varandra överhuvudtaget. Trots det ville de vinna mer än någonting annat när de väl stod på banan. Det var alltid hundra procent schysst, men det var en prestige på en nivå som nästan är omöjlig att komma upp på. Det att jämföra med dagens stjärnor Carlos Alcaraz och Jannik Sinner. Lika goda vänner, men helt utan prestigen som det var mellan Nadal och Federer. Det är svårt att riktigt peka på vad det är, men det bara finns där, eller inte. Matcherna mellan Nadal och Federer är i alla fall det bästa jag sett i alla sportsammanhang. Och jag har sett en del. Vi får väl se hur Nadals avslutning blir. Om Federer kommer vara där och hålla honom i handen. Man kan ju hoppas.

Han är inte helt klar. Han ska spela Davis Cup-slutspelet. Med bland annat Alcaraz. Och jag antar att de måste ha en väldigt god chans att vinna. Men det får vi ta då. För nu så…ja, det var ju deppigt det här, men allt har sin tid, och vi har i alla fall fått uppleva honom, Rafael Nadal. Tidernas näst största tennisspelare, eller vad säger ni?