Foto: AFP

Sinner mästare med en gäspning

Man ser ju det man vill se. Eller kanske snarare, det som bekräftar ens bild av hur något är. Så det är klart, hade jag inte känt som jag känt, då kanske jag inte hade tänkt på det men jag tycker det var så sjukt, sjukt, sjukt tydligt precis efter att Sinner vunnit US Open.

Ni vet det här tramset där den vinnande spelaren direkt efter att ha vunnit ska gå över stock och sten för att ta sig upp till läktaren för att kramas med sina kompisar, tränare, och på senare år gärna diverse kändisar. Allt som gör sig bra på social media så att säga.

Ibland har det känts genuint. När en spelare efter en riktig kraftmätning vunnit och i euforin inte riktigt vetat vad den ska ta sig till och att reptilhjärnan då sagt att ”jag måste gå till mina kompisar”. Det finns några klassiska bilder där spelare kämpar sig igenom publiken för att nå målet. Där publiken ibland bokstavligen burit spelaren till rätt ställe på läktaren.

Men det där går ju inte längre. Sedan några år tillbaka har det här blivit organiserat. Vakter, ibland poliser, står redo efter finalerna för att hjälpa spelaren upp till sina kompisar på läktaren. Det finns numera också en förberedd väg som spelaren ska gå. Man kan väl tycka vad som helst om hur charmigt det känns, men man kan ju förstå det. Arrangören är ansvarig för spelarnas säkerhet och att spelaren börjar springa runt bland privatpersoner på läktaren, kanske inte optimalt ur säkerhetssynpunkt.

Fortfarande dock. Det har varit lite såhär, ni som följer kampsport vet hur det kan se ut. Ni som följer dart vet hur det ser ut när någon försöker härma det, trots att det inte finns på riktigt. Några vakter går och håller bort publiken från att komma alltför nära idrottsmannen. Men att publiken ändå liksom försöker pressa sig fram för att komma nära, och kanske till och med få en highfive, en fistbump, eller ett handslag. Kort sagt, det osar superhjälte om den här idrottsmannen, som fallet ofta varit även inom tennisen. Vakter har försökt gå och rensa men publiken har ändå i sin upphetsning försökt trycka sig nära spelaren.

När Sinner vann idag.

Sinner hade kunnat smälta in som vem som helst

Ja, vakterna gick där. Några på läktaren stod och filmade. Någon klappade förstrött Sinner på axeln. Men säg såhär, det hade inte behövts några vakter. Sinner hade kunnat promenera omkring på läktaren precis som han önskat. Ingen hade brytt sig nämnvärt. Många hade säkert velat hjälpa honom, eftersom ingen i hela världen vill honom något ont. Men ska man vara riktigt ärlig, inte många hade brytt sig. Det hade kunnat sluta med att SInner smält in i publikhavet och gått för att ta tunnelbanan hem till hotellet som alla andra. Och ingen hade riktigt brytt sig om det.

Det var en lång inledning på en finalsammanfattning, tycker ni inte? Men jag tycker den är talande. Dels för den här finalen, och dels för hur det ser ut inom tennisen just nu. Vi har ett litet problem. Så är det bara. Visst, vi har Djokovic kvar. Djokovic som var spelaren som alla ville skulle förlora medan de riktiga hjältarna fortfarande spelade. Vi har Alcaraz som är den nya hjälten för vissa, men han har en bit kvar så att säga innan han är uppe på den där riktiga superhjältenivån. Och så har vi Sinner som är så sjukt bra på tennis, men som kanske inte har den allra mest underhållande spelstilen, och som är så mycket svärmorsdröm att det väl är relativt få som ligger och drömmer om att få vara i hans skor. Det kan låta orättvist men han får vara hur mycket bäst i världen han vill. Han är inget mer än så.

Det där blir ju otroligt orättvist. Jag ska förklara hur jag menar.

Tennis är en jättestor sport. En av världens största, men långt ifrån störst. Det finns sporter som har betänkligt större intresse kring sig än tennis.

Trots det har tennisspelare prenumererat på utmärkelser och anseende gällande att vara världens största idrottsmän. Federer, Nadal, och Djokovic har formligen prenumererat på priser gällande inte bara tennis utan all idrott. De har gått utanför sin egen idrott. Det har inte bara varit bäst i världen på tennis. De har varit så mycket mer än så och det har tagit tennisen till det enorma intresse som sporten har idag.

Sinner bäst på tennis – Men inte mer än så

Sinner däremot. Han är bäst i världen, troligen bättre på själva sporten än vad de där andra var när de var som bäst. Spelet utvecklas hela tiden. Men han är, om man nu får vara så rak, en ganska tråkig världsetta. Lägg därtill att konkurrensen just nu är ganska så begränsad. Jag ska inte säga att tennisen är nere i någon slags svacka. Så är det faktiskt inte. Utan det handlar nog mer om att tennisen nu är nere på en normal nivå. En US Open-final är fortfarande en stor händelse, men ändå en relativt vanlig händelse. Det är inte den där nivån där folk går och pratar om finalen i dagar eller veckor innan där man också har sin tydliga favorit i den förväntade finalen. Det är mer en jättestor turnering, en jättestor match. Bra underhållning. Men ja, inte mycket mer än så. Vi i tennisvärlden kommer prata en del om matchen, men vanliga människor varken pratade om den här matchen inför den, eller kommer göra det efteråt. Det är en skillnad mot förut.

Det blev ju deppigt det där.

Nu ska jag avsluta med att berätta hur otroligt bra på tennis Sinner är. Eller ja, det behöver ju inte berättas men jag skulle ändå vilja notera det.

Ingen slår Sinner i det spel som blev

Han fick idag spela exakt, verkligen exakt det spel han vill spela. Sinner vill inte ha någon variation. Han är en bollmaskin. Han har bäst träff på bollen av alla tennisspelare, jag skulle säga någonsin. Federers träff i hans forehand, absolut. Men hans usla träff i backhanden diskvalificerar honom. Sinner, det är ett särskilt ljud när han träffar bollen som ingen annan spelare har, eller har haft. Det är svårt att beskriva men han träffar bollen renare än alla andra och då menar jag varje gång. Många kan ju råka träffa bollen bra emellanåt men Sinner har liksom en genomsnittsträff som är i nivå med när andra spelare träffar bollen helt perfekt. När han då också får spela det här spelet. När han inte får ett enda krokigt slag mot sig. Som mot Fritz idag. Jag tycker inte det går att kritisera Fritz för det heller. Han kan inget annat. Det här är hans spel, precis som det är det för Sinner. Det är bara det att Sinner gör det så vansinnigt mycket bättre än Fritz. Kanske att jag hade trott att Fritz skulle försöka rycka i spelet åtminstone lite grann. Att han skulle försöka chansa lite istället för att bara stå och mala för helt ärligt. Jag såg i det första gemet att det här skulle bli en överkörning. För det syntes att Fritz skulle försöka slå Sinner i just det spelet som ingen slår Sinner i och nej, det gick inte den här gången heller. Jag tror inte att varken Alcaraz eller Djokovic heller skulle ha en chans mot Sinner i just det här enformiga högtempobollandet så att Fritz skulle ha en chans, det var liksom totalt omöjligt och helt utsiktslöst.

Fritz hur bra som helst – Men inte bra nog för detta

Vilket det så klart också var. För även om det låter som att man dissar honom. Det ska man inte göra. Fritz är en grym spelare som är ännu bättre på att ta chansen när lägen bjuds. Men han är inte bra nog för att spela en Grand Slam-final. Han är ännu mindre bra nog för att vinna den. Det är inte hans ”fel” så att säga men det måste ändå sägas. Det här var nog ett ganska normalt utfall på finalen ändå när det inte var en bättre spelare än Fritz som var utmanaren. Sen ska man väl också säga att det absolut fanns sätt som han kunde vinna den här finalen. Snälla nån. Han är inte sämre än att han kan slå Sinner om vissa saker slår in. Sinner hade kunnat ha fysiska problem som han ofta har. Sinner hade kunnat vara nervös. Sinner hade kunnat ha en riktigt dålig dag. Men nu när ingen av de där grejerna var fallet, då återstod för Fritz att försöka chansa lite grann och göra något för att inte hamna i den matchbild som blev men det försökte han inte. Ska man kritisera honom för det? Det blir lite hårt kanske, för jag har ärligt talat aldrig sett Fritz ha någon slags taktik i en match. Han spelar sitt spel och räcker det så räcker det. Han är inte mer komplicerad än så.

Sinner mästare i US Open. En liten gäspning kanske, men det är inte hans fel. Det är de andras fel. Det är Alcaraz och Djokovic fel, de som inte hjälpte till att sätta färg på den här turneringen. Och kanske lite grann de andra spelarnas fel också. Det skulle behöva komma någon eller några toppspelare som lite grann sätter fart på blodtrycket för oss gamlingar. Det är lite slätstruket bakom toppen också, så är det bara.