Foto: AFP

Skämskudde på Djokovic – Men i kvarten är han

Det är svårt att vara världsstjärna. Det är ännu svårare att vara bäst genom tiderna, i alla fall när du känner att ingen riktigt vill att du ska vara det.

Japp, jag är helt allvarlig. På vissa sätt stämmer det så klart inte. Jag tror inte att Novak Djokovic har något överdrivet svårt liv. Mer då än den del där han trasslar till det för sig själv. Men samtidigt tror jag att han har det lite jobbigt. För han har gjort allt. Alltså, det går inte att göra mer, lyckas mer. Han började spela tennis innan han visste vad det var, typ. Han började antagligen tidigt drömma om att bli bra på det. Eller ja, jag tror att han rätt så tidigt bestämde att han inte skulle bli bra. Utan bäst. Han blev bäst, relativt tidigt. Och har sen de senaste 15 åren ägnat sig åt att inte bli bäst någonsin, utan överlägset bäst någonsin. Även om den titeln kanske är lite svajig. Han är, om man ska märka ord, inte bäst någonsin. Alcaraz, kanske också Sinner, har redan varit uppe på nivåer som är högre än den högsta nivån som Djokovic varit uppe på. Men han har vunnit överlägset mest. Han buntade ihop tennisens övriga två legendarer under en tid då alla tre borde varit som bäst. Det går liksom inte att lyckas mer än han gjort. Inte inom den egna sporten i alla fall och det var ju en ganska stor sport han valde. Så att lyckades fullständigt maximalt inom, inte den största sporten av dem alla, men en sport som är däruppe i toppen.

Och ändå känner han sig inte nöjd.

Jobbigt för Djokovic att inte kunna nöja sig

Det måste ju vara en helt otroligt jobbig känsla. För vad ska han göra då? Det är liksom lite sent för att välja en annan, ännu större sport. Eller att bli ännu större, bättre. allt sånt.

Nej, jag skulle säga att det måste vara väldigt jobbigt att känna att man gjort allt, men att man misslyckats med det som man själv kanske tycker är allra viktigast, i alla fall för Djokovic del. Att få känna sig maximalt älskad.

Det är väl ungefär här jag tycker det börjar bli svårt att förstå. Och en liten del i varför jag också har lite svårt för att respektera Djokovic. Jag kan verkligen inte förstå varför han måste vara så avundsjuk, missunnsam, och allmänt liten. Varför han inte bara kan nöja sig med att vara fantastiskt populär. Ni är säkert ute på social media ibland. Ni ser hur de största spelarna rör sig under turneringar och hur de ibland fullständigt omsvärmas av folk som bara vill få en skymt av dem. Hur de är så stora att det ibland bara är just den där skymten folk vill ha. Jag skulle nog personligen inte känna det för Nadal, Djokovic, eller ens Federer. Okej då, Federer då. Men jag skulle definitivt kunna känna det inför några av mina egna superhjältar inom andra idrotter, företrädesvis basket. Så jodå, jag förstår det, även om jag kanske inte känner det för så många av tennisspelarna.

För Djokovic skulle jag i alla fall definitivt säga att jag inte känner det. För att det helt enkelt inte räcker med att bara vara bra för att bli avgudad. Det måste finnas något att tycka om också och när man såg honom efter matchen igår, där och då blir det liksom ridå för hundrade gången.

Goooooood natt Djokovic

Jag älskar vår facebookgrupp Tennisen efter lite större händelser inom tennisen. För man får en direkt reaktion, en genomsnittsbild, från tennisintresserade på det som hände. Så också igår där 90% skrattade åt Djokovic när han efter matchen önskade alla som inte buat åt honom en ”goooooooood natt” i den intervju där man först trodde att han faktiskt skojade, men där man sen förstod att han faktiskt missuppfattat situationen något så oerhört att han faktiskt trodde att folk buade åt honom. Hade man haft en skämskudde tillhands så hade den åkt fram och inte blev det bättre av att han sen, när han insett sitt misstag, försökte stå på sig med motiveringen att jodå, ”jag har varit med i 20 år så jag hör nog när någon buar” när reportern på banan försökte upplysa honom om att publiken inte alls buat åt honom.

Taggarna utåt är Djokovic vardag

Det måste kännas jobbigt att hamna så oerhört fel. Att ha taggarna så otroligt mycket utåt. När man annars bara kunde nöjt sig med att vara oerhört respekterad för just det man kämpat så mycket för. Istället för att vara missunnsam och avundsjuk. För allt det här i Djokovic beteende handlar bara om en enda sak. En och en halv sak möjligen. Han kan inte leva med att i stort sett alla som någon gång sett tennis avgudar Federer och inte honom. Och i någon mån också samma sak med Nadal. Djokovic lyckades aldrig nöja sig med att han buntade ihop dem på banan. Han klarade inte av, och lär nog aldrig klara av, att publiken inte också tyckte om honom på samma nivå. Vilket så klart är hundra procent självförvållat. Lägger man ihop allt. Hans benägenhet till att simulera skador men ändå vinna matcher tidigt under karriären för att försöka framkalla känslor som ingen har till honom. Till de senaste årens galenskaper med vaccinvägran och förvirrade uttalanden, inte från honom, men väl hans föräldrar om att han skulle vara ”den frisa världens ledare” och liknande, just för att han inte ville vara med på det som 90% av oss tyckte var självklart och fantastiskt. Och man får väl kanske säga att vi och vetenskapen vann där. Världen står inte längre stilla på grund av att vi vaccinerade oss. Djokovic och hans 10%, max 10% ska man väl säga. De sitter fortfarande och letar efter de här enstaka personerna som farit illa. Men klarar inte av att de hela bilden. Precis som att Djokovic inte klarar av att ha ungefär samma 10% som avgudar honom det där lilla extra samtidigt som Federer och Nadal har de övriga 90%. Han klarar helt enkelt inte av att han inte blev bäst där också men ibland kanske man bara borde acceptera verkligheten. Så kan faktiskt jag själv tänka ibland. Och fascineras lite av det. Jag skriver om tennis. Jag är troligen den person i Sverige som skriver om tennis som har störst plattform så att säga. Men jag tror inte det är så supermånga, om ens någon, som avgudar mig. För jag har valt vägen att sticka ut lite ibland, och ibland, främst förr i tiden, skriva saker som väl knappt ens jag själv höll med om. Bara för att jag tyckte det behövde skrivas. Men det är inga problem för mig. Jag tycker det är helt okej att inte vara sådär fasligt omtyckt. Att folk intresserar sig för det jag gör räcker gott.

För den som inte såg matchen, eller intervjun med Djokovic på banan efteråt så kan jag väl sammanfatta det lite kort.

Det är en trend inom idrottsvärlden som pågått i några år.

Publik skriker Kooooooch om det är golf och Matt Kuchar gör något bra. De skriker siuuuuuu när Ronaldo gör mål i fotboll. Golf igen, jag såg honom häromdagen, trodde nästan han slutar, men ddet finns ju en Beeeeeeeeeeef också. Med mera. Ni förstår säkert. Folk hejar på någon, men vet man inte om det kan det låta som att man buar. Igår ville publiken se mer tennis och började därför heja på Ruuuuuuuune trots att de egentligen nog inte alls hejade på honom men som sagt, Djokovic var rätt överlägsen och de ville se mer tennis. Vissa kanske med en och annan Pimm’s innanför västen efter en lång dag på centercourten. Djokovic trodde de buade, det kanske de gjorde åt honom någon gång när han uppförde sig dåligt, vad vet jag. Men han missuppfattade det hela och i intervjun efter matchen gick allt fel när han försökte önska publiken en goooooood kväll i vredesmod.

Han vet att de hejade på Rune men att det var en ursäkt för att bua. Vilket går väldigt väl ihop med hur han normalt ser på saker. Den här misstänksamheten, och tron om att alla egentligen är emot honom, vilket de aldrig är. Och som här, om folk verkligen ville bua åt honom, då hade de väl buat helt enkelt. Och han borde väl kanske anat ugglor i mossen och funderat över varför folk hela tiden ”buade” när Rune vann poängen.

Det gick lite tokigt det där, Novak. Han har vunnit den hör turneringen sju gånger. Den här gången kan han tangera Federer som har åtta om han vinner. Federers sista rekord i stort sett. Och så ställer han sig och bråkar med publiken. Det är svårt att tycka om, det är det.

Zverev – En grym förlorare

Ska vi ta Zverev också kanske på samma ämne. För jag tycker det är lite intressant där. Jag tycker definitivt mycket sämre om Zverev än jag gör om Djokovic. Djokovic pratar konstant om respekt. Hur viktigt det är att ha folks respekt. Det är väl lite olika kulturer kanske. Jag tycker inte det är så viktigt, exempelvis. Men jag har den största respekt för honom för det han gör. Zverev, där är min respekt väl nere på botten för honom som människa. Zverev är inte heller särskilt omtyckt, men jag tycker han hanterar det så mycket bättre. På presskonferensen efter matchen igår fick han möjligheten att trycka till, i det här fallet Fritz och hans närstående som varit, möjligen lite väl vilda, under matchen men Zverev valde en, möjligen spelad, vad vet jag, annan väg. Han berättade att han absolut tyckte att de uppfört sig lite dåligt, men att han inte hade något emot Fritz och så vidare. Helt enkelt det man ska säga i en sån situation. Att ha ett lite lågaffektivt bemötande till saker och ting och inte gå till konfrontation, som man inte har något att vinna på.

Något att lära för Djokovic del kanske, vad vet jag. De är väl kompisar, han och Zverev så de kunde väl sätta sig och spåna lite. Paradoxalt nog, otroligt nog, är ju båda faktiskt fantastiska förlorare. Skillnaden är att Zverev är en rätt bra vinnare också. Djokovic, han är ingen bra vinnare, Det framgick nog igår kväll.

Ska vi ta lite tennis också? Ni har nog inte märkt det kanske men det här är ett eftersnack till gårdagens matcher i Wimbledon.

Spelmässigt kliv framåt för Djokovic

Djokovic gjorde sin bästa match hittills för turneringen. Rune var alldeles för dålig för att pressa honom och han har heller inget sådär lite krångligt, krokigt, som kan ge Djokovic problem i alla fall utanför spelet blev väldigt rakt och enkelt och Djokovic var bara mycket bättre. Djokovic var bättre igår än tidigare under turneringen men man ska kanske också lägga till att Rune verkligen serverade honom möjligheten att spela bra. Hoppas Djokovic kan spinna vidare på det där. Man skulle ju vilja ha honom på topp i en eventuell final mot Sinner eller Alcaraz på söndag. Det skulle kunna bli något alldeles utöver det vanliga.

Zverev var inte på topp fysiskt. Sen hur illa det var, det kan väl kanske diskuteras men det var ändå en del i att Fritz kunde vända och vinna och att Zverev faktiskt skadade sig i fallet mot Norrie, det kunde man ju egentligen se redan där och då att det hade varit väldigt konstigt om man kom ur det där utan någon form av skada. Starkt av honom att spela igår och ändå komma så nära vinsten som han gjorde skulle jag säga. Rättvist med Fritz i kvartsfinal i alla fall. Han är en bra spelare annars också, men på gräs är han ännu lite mer kapabel.

Det var andra matcher tidigare under dagen också.

De Minaur imponerade mest igår

Som De Minaur som var den som imponerade klart mest igår. Han förlorade ett set mot Fils. Starkt gjort av Fils att orka nöta på trots att han var så pass chanslös som han var spelmässigt. Men de tre set som De Minaur vann, det var liksom inte minsta lilla snack. Han var bättre på precis alla punkter. Gårdagens mest imponerande, De Minaur, inget snack.

Och så vann Musetti över GMP i fyra set. Lite som jag förväntat mig faktiskt. I sina bra stunder var GMP bra nog för att vinna men Musettis noggrannhet blev lite för mycket för GMP att hantera över tid. Han behöver fler matcher på högsta nivå för att riktigt kunna hantera den här typen av noggrant motstånd. Den typen av matcher kommer han också få nu, GMP. Han som var på challengertouren för någon månad sen kommer vara topp-50 med lite marginal på måndag.

Klart för kvartsfinaler i Wimbledon alltså.

Idag

• Sinner-Medvedev
• Alcaraz-Paul

Imorgon

• Fritz-Musetti
• Djokovic-De Minaur

Man kan ju förstå att Zverev ville chansa lite och ändå spela småskadad. För det var kanske inte bara en plats i kvarten som stod på spel, utan möjligen också en plats i semi. För Musetti för en toppspelare, det är ett motstånd man gärna tar så att säga.

Det där ska vi givetvis försnacka. Texter inför dagens matcher kommer ut under dagen.

Jag skulle vilja avsluta med en liten varningstext, eller vad man ska säga. Åsikterna i den här texten är enbart mina egna. Jag är helt säker på att många av er, jag nämnde 10% i texten, har Djokovic som sin jättestora hjälte och att det då börjar glöda lite när jag skriver om att ”ingen tycker om honom” vilket så klart inte är sant. Det är en generalisering. Det kan också vara irriterande att jag får fläka ut mina åsikter på det här sättet, men du kanske inte alls har samma möjlighet. Därför, kom gärna in och diskutera med mig i tidigare nämnda facebookgrupp Tennisen. Sök bara på Tennisen på Facebook så hittar du den. Där får alla samma möjlighet att komma till tals inför flera tusen andra tennisälskare och jag tycker att diskussionerna ofta blir riktigt bra, även om alla inte alltid är överens, precis som det ska vara.