Foto: Figge Boström

Svensk överprestation i Davis Cup i tennis – men ändå chanslöst

Då är det dags att sammanfatta DC-helgen. Som ni alla har väntat, eller?

Jag fascineras ändå lite av uppdelningen av intresset.

Ganska bra intresse för matchen rent allmänt.

Matcherna skulle varit utsålda i helgen. Det borde varit fullsatt på läktarna alltså. Man sa från svenska tennisförbundets håll också att man hade ett par tusen människor på en väntelista för biljetter.

Jag tror båda de där grejerna stämmer. Jag tror att alla biljetter så att säga kommit ur systemet. Så många människor som det finns platser hade kunnat besöka matcherna men den här taktiken, som man verkar ha, med att ge bort en stor del av biljetterna, jag är inte så säker på den. För då säger man att det är fullsatt, men så är alla sen inte där, och det är ju lite tråkigt.

Men ändå, intresset bland folk i allmänhet, stort. Folk saknar verkligen svenska tennisframgångar. Det tycker jag är kul. Bland de som följer tennisen lite närmare, och då tar jag er som är med i vår Facebookgrupp Tennisen som exempel. Där kändes det som att intresset var lite mer begränsat. Eftersom ni hade rätt bra koll på hur matchen skulle sluta, och att det därmed inte var särskilt spännande.

Ändå överlag kul att se tycker jag att se att hur usel svensk tennis än må vara, folket tennisintresse sviker aldrig vads det verkar. Om det hade kommit fram en spelare hade intresset börjat blomstra igen ganska snabbt.

För vi har ju ingen bra spelare, eller?

Det beror väl på hur man ser det.

Jag tycker Mikael Ymer imponerade ordentligt mot de Minaur och han visade att han har något. Han har en spets och en spelidé som väldigt få spelare på atp-touren har. Det är toppspelarna, vissa av dem, som har det men inte så jättemånga fler. Att då sitta och lyssna på kommentatorerna i SVT blev ganska plågsamt. För de sammanfattade liksom varför Sverige blivit så värdelöst i tennis. De visste bara inte om det.

För de satt och tjatade om hur Ymer behövde ”ta ett kliv framåt i banan” för att fortsätta förbättra sig. Kort sagt, de tyckte att han skulle överge sitt naturliga sätt att spela för att istället spela på det sätt som i princip alla tennisspelande ungdomar fått lära sig i Sverige de senaste 20 åren, och ingen av dem har blivit bra.

Tittar man på de bästa spelarna i världen, och de bakom, och jämför dem med spelarna bakom så kan man säga att nästan alla riktigt bra spelare har ett naturligt sätt att spela, som de helst inte överger. Det kan vara ett offensivt spelsätt, det kan vara ett defensivt spelsätt, det kan vara ett kontringsspel. Gemensamt är att de försöker spela matcher på det sätt som de vill spela. De försöker inte göra något annat än det de är bäst på om de inte måste.

Matchen mellan de Minaur och Ymer ett klockrent exempel.

De Minaur har de senaste åren utvecklat ett helt okej offensivt spel för att ha en plan b om han inte kan spela på det sätt han vill spela. Det har hjälpt honom mycket, eftersom han har en spelstil som gör att motståndaren kan välja att inte låta honom springa runt och mota boll som han vill göra. När han mötte Ymer blev det sjukt tydligt. Ymer vägrade missa och värderade bollen helt otroligt bra i nästan hela första set. Han gick på lite mer med sin backhand, han föste tillbaka bollen med sin forehand när han blev pressad där på sin svagare sida. Han gjorde det mesta rätt. Och de Minaur kände sig tvingad att använda det spel han helst inte spelar. I och med detta jämnades styrkeförhållandena ut och Mikael Ymer som aldrig varit i toppen och inte spelat på nästan två år kunde hålla det jämnt mot en av världens bästa spelare.

Sen tröt Ymers ork. Främst den mentala orken. Vilket är det som väldigt många sämre spelare åker dit på när de möter toppspelare. Toppspelaren får lite, lite grepp om spelet och den sämre spelaren reagerar med reptilhjärnan och börjar göra saker som den egentligen inte ska göra. Oftast att bli mer aggressiv i spelet. Det åkte Ymer dit på i slutet av första set och sen gick det förstås inte att hämta in 0-1 i set mot den så bra spelare, som också har världens bästa fysik.

Ymer har något som få spelare har. I min bok är han bättre än väldigt många spelare på atp-touren och håller han sig bara till sin linje kommer han komma tillbaka till den stora touren. Det kommer krävas jobb på lägre nivå dock. Redan igår spelade han sin första kvalmatch till veckans challenger i Lille. Idag spelar han andra omgången där.

Sen tror jag att Ymer störst lite av att han har det svårt på det personlighetsmässiga planet. Jag tror att det som saknas för att han ska nå sin fulla potential är att han ska vara sig själv.

Det har alltid varit svängigt kring honom. Ibland har han framställt sig själv som lite av en…vad ska vi säga, dålig person. Ibland har han framställt sig som en jättebra person. Ibland har det varit andra grejer. Gemensamt för allt är att jag tror att han väldigt sällan är sig själv.

Det var ett sånt exempel i helgen också.

Han var ju lite sen ut till banan inför matchen till de Minaur och jag tänkte att nu håller han på med något konstigt. Senare kom det ut att han hade varit tvungen att kräkas inför matchen för att han skulle varit så sjukt nervös. Ungefär där förstod jag att det var dags igen för honom att försöka framställa sig själv som något annat än sig själv.

Några timmar senare berättades det att hans comebackförsök skulle följas av ett filmteam och att det till slut kanske ska bli en Netflix-serie. Han har nog tittat på några såna sportdokumentärer så att säga, Mikael, och han har nog funderat en del över hur han skulle vilja vara i en sådan. Att behöva kräkas inför första riktiga matchen i sin comeback, samtidigt som kamerorna är på, det är ju liksom så det ”ska” vara så att säga. Jag tror inte han var särskilt nervös inför den här matchen. Det fanns inget att vara rädd för. Ingen press, han har spelat den här typen av matcher många gånger. Och han känns inte som typen som är överdrivet brydd av sånt heller. Kort sagt, ännu en gång. Han gör saker som passar in i hur han sett andra människor som han ser upp till vara. Och så kopierar han det. Istället för att bara hålla fokus på det han ska göra, och försöka vara sig själv. Som en helt vanlig, hårt arbetande, idrottsman som jag tror han i grund och botten är. Men med vissa grandiosa tankar om hur han skulle vilja vara. Vilket ligger honom till last, ofta när det gäller att bli omtyckt, vilket jag tror innerst inne är något av det viktigaste för honom. Men också i fokuset på att göra det som ska göras, det vill säga spela tennis.

Det var Ymer det. Som jag tycker prestationsmässigt gjorde det jättebra i fredags.

Lustigt nog tycker jag också att övriga svenskar gjorde det. Ändå vann vi bara ett set under helgen.

Leo Borg gjorde det, som vanligt ska jag säga, kanonbra i sin match mot Vukic i fredags. Han lyckas alltid prestera lite utanför det han egentligen behärskar i såna här matcher, Borg vilket är sjukt imponerande. Och kanske i någon mån problematiskt, för då får han alltid det här snacket kring sig att han skulle vara nära att komma någonstans, vilket han inte är. För det är en sak att vara lite, eller ganska mycket, sämre än spelare som är topp-100. Och det är något helt annat att stadigt slå spelare som är typ 300. För när man ska vinna matcher, då kan man inte stå och halvchanser och spela bra i 70% av gemen för att sen bara förlora resterande 30%, som faktiskt är det Borg gör i såna här matcher. Han spelar utanför det han behärskar och gör det jättebra, men det där går liksom inte att översätta till att vinna matcher mot spelare på nivån under.

Jag fick en fråga i vår Facebookgrupp häromdagen. En jättebra fråga. Om vad det egentligen är som skiljer Borg från att ta nästa steg. För det kan ju se ut som att han är nära mot såna här motståndare.

Svaret är inte helt okomplicerat, men jag svarade något i stil med att om man ska bli riktigt bra på tennis, då måste man vara riktigt, riktigt bra på tennis och det är inte Borg. I nästan alla andra länder än Sverige hade han aldrig ens nosat på varken Davis Cup eller atp-touren. Han hade spelat i inhemska tävlingar och ansetts vara jätteduktig, men ingen hade fått för sig att prata om honom som en blivande professionell spelare. Nu har han sitt namn, och det faktum att Sverige inte har några riktiga tennisspelare. Det har gjort att han kastats in i sammanhang där han inte räcker till. Och därmed det enkla svaret. Det som saknas för Borg är att han inte är tillräckligt bra på tennis.

Dubbeln var också jättebra från svenskarna. Det de presterade är ungefär den nivån de klarar. De var inte nära, men de gjorde vad de kunde.

Och där har vi det. 0-3 och supertorsk, men verkligen ingen hade ju förväntat sig något annat.

Var det Chile det blev på bortaplan i kvalet senare i år? Jag tror det. Vilket innebär att vi förstås är helt chanslösa, och vi kommer, äntligen kan man nästan säga, rasa ur Davis Cups högsta division. Vi kommer sen också få det tufft i den näst högsta divisionen. Det är verkligheten för svensk tennis, och nu kommer slutligen verkligheten ikapp efter flera år av överprestationer och massor av tur.