Tänk att helt plötsligt få en turbo påskruvad på ryggen? Det har Nadal fått den här veckan i form av Alcaraz. Foto: Martin Bernetti/AFP.

Tennisgubbarna på grönbete i Paris

Man kan väl lugnt säga att dubbeln är lite bespottad inom tennisen. Jag är sannerligen delaktig i det. Jag gillar dubbel, tycker det är roligt att titta på, men jag ser ju det jag ser. Nivån på de dubbelspecialister som är de som tar hem titlarna och prispengarna på ATP-touren. Jag ska inte säga att de är värdelösa. Men om man jämför, inte bara med singelspelarna utan med idrottsmän rent allmänt. Jag tittar en del på sport så att säga så jag tycker jag kan jämföra. De är inte bra, dubbelspecialisterna.

Dubbelspecialister normalt misslyckade singelspelare

Och det säger väl sig själv. Alla dubbelspecialister har i någon mån börjat som singelspelare. De flesta hela vägen upp på seniornivå. För att sen gå över till att satsa på dubbel när de mer eller mindre misslyckats i singel. Antingen misslyckats med att nå någonstans överhuvudtaget, eller att man lyckats, men inte riktigt hänger med längre. Matt Ebden är väl ett lysande exempel. Han spelade singel på ATP-touren under många år. Sen blev han alldeles för dålig, delvis beroende på ålder, men också att hans nivå bara sänktes. Han började satsa på dubbel, och blev på något år världsetta. När han häromdagen försökte spela singel i OS fick han ett gem mot Djokovic. Jag säger inte att det inte är en prestation att bli världsetta i dubbel. Det är så klart bra gjort. De är ändå professionella idrottsmän som lägger all sin kraft på det de gör. Men det är en konstig grej det där. Det är en professionell idrott som består av idrottsmän som inte räckt till i den del av sporten där de egentligen hade velat lyckas. Som om det funnits en Premier League för spelare som inte får vara med i Premier League, men får en ny chans, typ. Det hade ju ingen tittat på, eller hur?

Där dödade jag lite dubbeln som företeelse va?

Nej, det gjorde jag inte. Jag dödade dubbeln i dess normala form. Där de bra spelarna inte är med.

Dubbel i den form jag sett de senaste dagarna och i synnerhet igår. Den står sig mot det mesta. Den står sig definitivt mot tennisens singelspel.

Alcaraz och Nadal helt överlägsna tidigare världsettan

För när vi såg. Först hur Rafael Nadal och Carlos Alcaraz var helt överlägsna det holländska paret med Wesley Koolhof (världsetta i dubbel för bara ett drygt år sen) och Tallon Griekspoor, det var underhållning på hög nivå. Spanjorerna var helt överlägsna, men de spelar aldrig dubbel. Alcaraz har knappt spelat dubbel överhuvudtaget tidigare. Nadal har spelat dubbel enstaka gånger per år under sin karriär, max. Det är inte så lätt att ge sig på en ny gren, hur fantastisk man än är, och jag tycker det var kul att se igår. Dels hur kul de tyckte det var. Det kan man ju förstå. För Nadal, som inte längre är konkurrenskraftig i singel. Det känns lite som att han får en turbo påskruvad på ryggen när han får spela med Alcaraz och man kan ju lugnt säga att han omfamnar det. Jag har knappt sett Nadal så positiv och glad på en tennisbana som jag gjort nu i de två matcherna med Alcaraz. Som en gammal människa som en gång till får uppleva ungdomens glädje, typ. Nu ska vi inte överdriva. Nadal har nog några goda år kvar i sig rent levnadsmässigt, men jag ser inte riktigt hur han ska kunna ersätta det tävlingsmoment som han varit så besatt av. Och som sagt, att man nu med Alcaraz hjälp får uppleva det igen. Han tar tillvara på det så att säga. Bara en sån sak som att han inte ens andats om att hoppa av dubbeln trots att han fick ett så tufft spelprogram i singeln. Han har i alla fall vett att förstå, och erkänna, hur viktigt det här är för honom.

Alcaraz får hjälpa sin hjälte mot en sista framgång

För Alcaraz del. Ja, det behövs väl inget geni för att förstå hans känsla av att få försöka ta ett OS-guld tillsammans med Nadal. Eller om man så vill, försöka ge Nadal ett OS-guld till. Jag tror ärligt talat att Alcaraz i grund och botten inte bryr sig så mycket om ett OS-guld i dubbel i den fas av karriären han är. Det handlar om Nadal. Om man ska göra en jämförelse. Det finns ju några människor i Sverige som antingen som jag, i vuxen ålder fått följa hela Zlatans karriär. Eller de yngre, som fått följa honom som en idol i en äldre generation. Någon som man vill bli som. Nu har vi inga duktiga fotbollsspelare i Sverige tyvärr, men man kan ju tänka sig att vissa av dessa framåt kommer drömma om att man en gång hade fått spela med Zlatan, och ännu mer, om man hade kunnat få hjälpa Zlatan att vinna något för Sverige, något hans aldrig riktigt fick en ärlig chans till eftersom medhjälparna var för dåliga. Alcaraz får uppleva just det där. Han föddes ungefär när Nadal kom in i världstennisen. När Nadal för första gången var bäst i världen var Alcaraz fem år gammal någonting och hade kanske precis börjat titta på tennis. Och sen under hela uppväxten, man kan väl gissa att Alcaraz såg Nadal spela några gånger, och hoppades bli som honom, även om han väl kanske egentligen hade Roger Federer som den egentliga idolen. Nu får Alcaraz göra just det där som i princip alla antingen drömmer om, eller borde drömma om. Att få spela tillsammans med sin hjälte och hjälpa honom mot en sista framgång. Och för att återknyta till det där, att Alcaraz kanske sett Nadal spela några gånger under uppväxten. Att se den studsa runt och skrika vamos på exakt samma sätt, med samma gester, och få till något slags samspel. Jag har alltid tänkt på vilken mental mardröm det måste vara att möta Nadal när Nadal tycker att allt känns bra och han börjar fira efter de vunna poängen. Att Nadal den versionen av Nadal, när Nadal dessutom har med sig en likadan, men ännu bättre version som Alcaraz definitivt är. Jag förstår inte riktigt hur man orkar. Det är bara tur för motståndarna i OS-dubbeln att matcherna spelas över tre set med supertiebreak i tredje. Hade det varit femsetare i dubbeln, då hade jag redan nu sagt att spanjorerna hade vunnit. Det hade inte gått att hantera dem.

Kontraster är ju härligt.

Först såg vi spanjorernas briljans. Där de var komplett överlägsna. Även om holländarna på något obegripligt sätt lyckades få in matchen i ett supertiebreak.

Sen, direkt efter på samma bana. Fick vi se motsatsen.

Murray och Evans fantastiska på sitt sätt

Istället för spanjorernas briljans fick vi se två britter komma in på banan där den ena såg ut att behöva en käpp. Han går ganska dåligt nu för tiden, Andy Murray. Det skaver nog lite i den där reservhöften. Och den andra, jag vet inte om man får säga så, men han skulle nog inte ha något emot det själv, Daniel Evans. Jag tycker alltid det ser ut lite som att han precis kommit från puben och nu ska spela lite tennis. De där korta strumporna, det aviga spelsättet, den lite huliganaktiga framtoningen med en blandning av lycka och ilska. När man tänker på en britt som går på fotboll och dricker öl, det är ungefär så Evans ser ut och han har under karriären också visat att han inte har något emot åtminstone en av de där aktiviteterna, att vara ute på restaurang och ha lite roligt ibland.

Kontraster är ju en sak, men det fantastiska i det här fallet, var att jag hejade, nästan i alla fall, lika mycket på Murray och Evans. På ett annat sätt kanske. Det var inte direkt den där superhjältekänslan som med spanjorerna, men det var å andra sidan något man själv kunde identifiera sig med. Att ha lite ont i höften och att vilja gå på restaurang. Väldigt vanliga människor helt enkelt, om än där den ena är en av tidernas största tennisspelare. Och där Evans så gärna, så otroligt gärna, ville göra exakt det som Alcaraz kunde göra för Nadal. Det är bara det att Evans inte direkt är någon världsetta, men väl en väldigt duktig spelare, som dessutom kan höja sig när det gäller. Två gånger om har de räddat matchbollar, sju totalt är de väl uppe i, Evans/Murray, och det är Evans som dragit det tunga lasset i de två matcherna hittills. Om än kanske inte med samma tekniska briljans som Alcaraz.

Murray får äntligen vara glad på tennisbanan

Efteråt, samma sprudlande glädje som Alcaraz och Nadal. De flesta av er har nog sett Murray spela, och vet hur butter han normalt är. Det är liksom inte glädje som man normalt tänker på när man ser Murray på tennisbanan. Men nu, när han gör sin sista turnering någonsin, och två gånger om har duckat den karriärmässiga döden två gånger om har han visat en glädje jag knappt sett från honom tidigare. Om man tyckte att spanjorerna studsade omkring. Det var ingenting mot hur britterna studsade runt efter matchen. På tal om huliganer. Vi har nog alla sett en Premier League-kortsida efter ett viktigt mål. Ungefär den nivån var det på Evans och Murray efter matchen. Det var brölande, det var kramande, det var extas.

Dubbeln går vidare. Spanjorerna spelar sin kvartsfinal idag. Britterna spelar sin kvartsfinal imorgon. Och som jag tror jag skrev någonstans tidigare i texten. Det är inte dubbeln det är fel på. Den är en fullständigt fantastisk spelform. Det är bara spelarna det normalt sett är fel på. Om vi alltid hade fått se såna här dubbelmatcher. Då hade dubbeln snudd på varit uppe och konkurrerat med singeln.