Blev de till barn till slut, Murray och Nadal? De vill nog bara spela en gång till. Foto: Martin Bernetti.

Till sist ville de bara spela en gång till

Det är mycket sista gången i tennisvärlden just nu. Andy Murray spelar under OS sin sista tennisturnering, kan man tro i alla fall. Han har sagt att han ska sluta förut, men börjat igen. Nu slutar han, trots att han ändå faktiskt kan spela fortfarande och jag skulle inte utesluta att han kommer tillbaka, typ nästa säsong. Men utgångsbudet är förstås att han nu slutar efter massor av år inom tennisen. Oftast i toppen, men inte alltid. De sista fem åren under karriären var han faktiskt inte särskilt konkurrenskraftig. Han var igår en poäng ifrån att karriären tog slut när han och Daniel Evans hade fem matchbollar emot sig varav fyra raka i det avgörande supertiebreaket. Men Murray slog in någon serve och Evans med sin ”jag skiter i-inställning” började smälla in precis allt i slutet, och via sex raka poäng på slutet besegrade de Taro Daniel och Kei Nishikori. Så det blir en match till för Murrays del. Minst.

Rafael Nadal har inte sagt att OS är hans sista turnering, men han hintar hela tiden om att det snart är slut. Han säger, var han än kommer, att han nog inte kommer tillbaka nästa år, utan att för den sakens skull ha sagt att det här är hans sista säsong. Men man får väl gå på det han säger, det är sista gången överallt just nu och därmed både sista gången i OS och sista gången på Roland Garros den här veckan. Igår var han ordentligt illa ute mot Marton Fucsovics. Matchen var nästan helt jämn och Nadals spelstyrka räckte inte till för att dominera, trots att han inte mötte en jättebra motståndare. Han lyckades få med sig det avgörande breaket tidigt i tredje set men vinsten var med liten marginal skulle jag säga. Så det blir fler matcher för Nadal. En till i singel och kanske flera i dubbel.

Superhjältar – Men också som oss andra

Gemensamt för dem igår, de här två, Murray och Nadal, var att trots att de var en skugga av vad de en gång var. Om de vunnit gårdagens matcher på samma sätt under deras storhetstid hade de efter matchen bara stått och grymtat och försökt ta sig ut så snabbt som möjligt för att börja träna. Nu igår, Murray studsade runt som någon slags studsboll och kramades med Evans. Nadal såg ut som att han vunnit sitt 15:e Franska öppna när han tackade publiken. Och jag tycker det sammanfattade känslan kring de här två de senaste åren väldigt väl. Till slut handlar det inte längre om att vinna. Murray tror nog kanske på något sätt att han ska vinna dubbelturneringen. Vilket väl inte är totalt omöjligt kanske men jag tror han ser möjligheter som andra kanske inte alltid gör men mest tror jag glädjen igår handlade om att det inte skulle ta slut. Nadal tror knappast att han kan vinna singelturnering, men han vill inte att den ska ta slut. Hoppet är det sista som överger en så att säga. Mest av allt dock, båda två. De vill inte att det ska ta slut. De vill spela en gång till. För får man spela en gång till, då finns fortfarande chansen att det ska kännas bättre, gå bättre, och vara roligare. Kort sagt det där som väl vi alla alltid hoppas på. Vi kämpar på, med hoppet att det snart ska bli roligare, eller ännu roligare. Till slut kanske de helt enkelt blev som vem som helst de här två superhjältarna. När det börjar ta slut handlar det inte längre om det som det handlat om tidigare. Det börjar istället handla om att klamra sig fast, hoppas, och vilja spela en gång till.

Ungefär som mina barn. När man spelat fotboll med dem i en timme, och de egentligen inte orkar. Då vill de spela en stund till, helst en timme till, eller hela dagen. För det är ju roligt, och kan dessutom i bästa fall bli ännu roligare.

Så, slutsatsen, inte ens superhjältarna slutar kanske vara barn ändå. Till slut vill vi alla bara spela en gång till, inklusive Murray och Nadal.