Foto: AFP

Vilka tennisturneringar vill vi egentligen ha?

Vi laddar, eller hur? Även om jag vet att jag under mastersmånaden mars kommer tjata en hel del om hur man förstört mastersturneringarna genom att tilldela den två tävlingsveckor vilket i sin tur gör dem extremt utspädda där den andra veckan liksom inte blir någonting alls.

Och det där är ju lite intressant. För det är en del i det här inlägget också.

Där jag egentligen vill ställa frågan. Är atp-touren numera verkligen en tillräckligt bra produkt?

När man suttit och tittat på halvt sovande publik, och tveksamma prestationer, på banan i Dubai den här veckan så, man kan ju ställa sig just den frågan.

När man sett kvällstidsmatcherna från Santiago, där det vissa gånger varit under hundra åskådare på läktarna, man funderar ju.

Det som jag kanske mest funderar över är det faktum att det här är en vecka med två 500-turneringar. Precis som det var förra veckan. Men det är liksom inget drag. Inte på plats där turneringarna spelas, men ännu mer. Vi har vår kära facebookgrupp Tennisen med Sveriges typ dryga 2000 mest tennisintresserade människor. Men det har ju inte varit mycket spånande där den här veckan inte. Lite fart har det varit, jag gillar det, men det har liksom varit…vad ska man säga. Det har inte varit den där pulsen. Inte den där känslan att folk verkligen bryr sig om hur det går. Och det kan man ju förstå. För man får ändå fråga sig. Hur mycket bryr sig egentligen spelarna om såna här turneringar? Som Dubai, som Acapulco, och som Santiago.

Svaret är ganska enkelt. Det beror på vilka spelare det gäller, och vilken position spelarna är i.

Exempelvis. Gäller det en spelare som sitter i en bra position. Med en ranking som den är ganska nöjd med och så vidare. Då bryr man sig inte om 250-turneringar, och man bryr sig heller inte om 500-turneringar. Jag skulle säga att det faktiskt går hela vägen upp till mastersnivå numera. Det finns några spelare som inte ens riktigt bryr sig om de turneringarna nu för tiden. Det är en väldigt stor skillnad mot hur det var för ett antal år sen, det kan jag säga.

Vad är då boven i det hela? Om det nu är så som jag säger.

Jag tycker dels att tennisturneringar är för lika varandra.

Ni som varit med genom åren vet att jag ofta jämför med golfen. Eftersom golfen alltid legat före tennisen vad gäller kvalité, prispengar, intresse och så vidare. Eller ja, inte alltid kanske. Men i modern tid. De senaste 10-20 åren någonting. Nu har golfen sannerligen sina problem med en konkurrerande tour som gör att vissa tävlingar blir riktigt slätstrukna. Det jag tycker golfen dock gör bra. Även om jag personligen kanske inte alltid gillar det. Är att man testar lite saker med vissa tävlingar. Ibland spelar man på olika banor i samma tävling. Ibland låter man sponsorer och kändisar vara med och spela under tävlingsvarven. Kort sagt, man gör någonting.

Nu vill jag kanske inte att Medvedev ska stå och spela dubbel med någon influenser i Dubai. Det går inte att ta idéer rakt av. Men jag tycker tennisen kommit i ett läge där man nog borde göra något med vissa turneringar.

Exempelvis. Man har testat ett alternativt räknesystem med set först till fyra gem och avgörande poäng vid 40-lika i knatteslutspelet i många år. I min värld borde det vara helt självklart att föra in det i 250-turneringar för att sätta lite fart på matcherna. Att tennismatcher är långa och sega kan vara något av det mest fantastiska som finns, om man verkligen bryr sig. Men när man kanske bryr sig lite mindre, då behövs det verkligen mer action än vad det är nu och gruset i Sydamerika är väl ett rätt bra exempel de senaste veckorna. Det går inte snabbt, det gör det inte. Vi har också supertiebreaks som använts på olika sätt inom tennisen. Bäst av fem eller sju supertiebreaks skulle definitivt kunna vara en spelform som jag tror hade höjt pulsen ibland.

Sen tycker jag man kan titta lite på andra idrotter också.

Sporten dart, jodå, klart det är en sport. Om än en…ja, vad ska man säga. Det är ju inte skidåkning så att säga. Men definitivt en sport. Publiksiffrorna och draget kring de olika tävlingarna är just nu helt vansinnigt. Ikväll ska de kasta i Exeter, de åtta bästa i världen, de kastar på torsdagar i olika brittiska städer och långborden är fullsatta varje gång. I de här tävlingarna, de kallar det Premier League, räknar man poäng i en totalställning i ett antal torsdagar och sen slutar det med ett slutspel i O2 Arena i London. Där tennisens slutspel spelades när den turneringen fortfarande var fantastisk, ni vet. Tänk er torsdagar med världens bästa tennisspelare mot varandra, det hade man ju velat se, eller hur? Men det jag främst tycker man kan lära av, och kanske prova, är att spelarna spelar fler matcher samma dag, samma kväll till och med i darten. Korta matcher, kvartsfinal, semifinal, och final på samma kväll. Full action. Det händer någonting hela tiden. Man orkar sitta kvar. Jag tycker tennisen är alldeles för rädd för detta. Semifinaler och final samma dag exempelvis. Kanske inte i slams, kanske inte i de stora turneringarna. Men i de små turneringarna, definitivt. Och kanske framför allt. Det är någon slags tvångstanke tennisen har att en tävling måste pågå i minst en full vecka. Varför inte prova kortare turneringar, torsdag till söndag.

Bara några exempel. Eller så blir detta mest bara gnäll, vad vet jag. Men jag tycker i alla fall det är lite intressant att fundera över varför tennisen enbart provar saker som gör sporten ännu segare. Som att exempel spela mastersturneringar över två veckor istället för en. Jag kan inte komma på en enda grej som man gjort i modern tid som satt fart på någonting. Man håller på och småduttar med att ha en klocka som räknar ner mellan poängen, man gör så att spelarna ska gå och hämta sin handduk själva och så vidare. Rent trams, istället för att gå på de stora penseldragen och sätta lite fart på skiten igen. För det hade ju varit kul. Med lite mer puls i tennisen, särskilt under de lite mindre tävlingsveckorna.